Vad händer när ens vänner slutar bry sig? Vad händer när alla lämnar en åt sitt öde? När det helt plötsligt finns något som betyder väldigt mycket mer, när livet har fått en annan betydelse och vännerna inte längre kommer i första hand. Det är allt som oftast inte meningen att det ska bli så. Man får bara hoppas att dem hittar tillbaka till verkligheten innan det är för sent, att dem inser vad det verkligen är som betyder något.

Söndagar har aldrig betytt något speciellt för mig. Jag har aldrig förstått varför söndagar ens behövs. Inga butiker har öppet och dem som faktiskt - av någon anledning - har öppet brukar inte allt för sällan stänga innan en vettig människa har vaknat. Kanske är söndagar pensionärers chans i samhället att slippa allt som är jobbigt. För det är ju en hel del som det ska klagas på. Är det inte barnbarnens hår så är det rökningen och är det inte rökning så är det invandrare. Anpassa er till samhället säger jag till er. Vi lever idag, inte på 1700-talet.

Tanken slog mig precis att en dag så kanske jag blir känd och rik. Det är en ganska skämmande tanke. Kommer jag glömma alla mina nuvarande vänner då? Kommer jag börja tro på pengars makt och lägga alla inkomster i fickan istället för att skänka till välgörenhet, som Tv4? Det retar mig att det finns så många i världen som lider av fattigdom trots att det finns ett så stort antal människor som har oändligt med mynt. Fråga mig inte varför jag tänker på sådant nästan varje dag men det blir väl så när man är arbetslös.

På tal om arbetslös så är ju arbetsförmedlingen ett jävla fenomen. På namnet "arbetsförmedling" låter det som att dem ska förmedla jobb, hjälpa en in på arbetsmarknaden och faktiskt vara ett stöd. Jag var där för någon vecka sedan. Vad fick jag ut av det? En sämre självkänsla, dem tryckte ner en i botten, drig upp alla svaga punkter. "Du behöver mycket hjälp men vi kan inte ge dig den, vi har inte den tiden", tack det var precis vad jag behövde. Jag antar att ni kommer klaga på mig för att jag klagar på något som ni anser att man får leva med. Ni kanske smörar för att lyckas men det ligger inte i min natur att må åt helvete för att få ett jobb. Tyvärr.

Ändå ska jag ta mig i nackskinnet och få dit nästa vecka igen. Inte för min egen skull. För att slippa allt tjat från omgivningen. Tjat hjälper inte mig någonting, det handlar om djupare saker än så. Saker som folk idag inte förstår sig på. När det är förbjudet att må dåligt, då behöver man musiken.

Bloggens låt: Blowin' In The Wind
Artist: Bob Dylan



"Blowin' In The Wind" kan inte någon ha missat. Jag tror att alla har något minne till den här låten. Eftersom den är så stark rent känslomässigt så överlämnar jag ansvaret till er att tänka och tycka. Jag har inte ord för vad den betyder för mig.