Jag vet inte hur vädret
kan anpassa sig.
Kanske är det vi
som anpassar oss.
Efter humör och hälsa.
Det regnar.

Bristen på ämnen till den här bloggen växer för varje inlägg. Känslan av att behöva skriva av sig växer för varje sekund som det står still i min hjärna. Vad kan man skriva om? Vad vill folk läsa? Själv tycker jag att det är högst ointressant att läsa om vad en person gjort under dagen. Kan erkänna att det inte är många bloggar som intresserar mig längre. Det har aldrig funnits sådana och det gör inte bristen på ämnen mindre. Jag borde läsa andras bloggar. Åtminstone som gengälld för att den/dem läst min. Får arbeta lite på det där. Lite av problemet ligger kanske i att blogg.se inte har någon som helst tjänst som talar om när ens vänner uppdaterat sina bloggar.

Känslan av att tvingas göra saker för ens eget bästa är bland det värsta som finns. När ens känslor tar över och man inte längre har kontroll över situationen, då vill man sjunka genom jorden och vänta på bättre tider. Jag skriver blogg för att jag inte har någon annan att snacka med om allt. För att jag aldrig skulle få ur mig allt om jag försökte på ett mer "rakt" sett. Tvingad av härtat - för mitt eget bästa att berätta för hela världen hur jag mår, vad jag har för åsikter, känslor och inte minst hur synd jag tycker om mig själv. Det är inte meningen att det ska vara så. Jag önskar att det inte vore så, att jag inte var så blyg, att jag aldrig blivit så "bra" på att skriva. För "bra" för mitt eget bästa.

Don't think of me.

Det finns människor som tänker för lite på sig själva. Människor som mår dåligt för att dem är så underbara. En dag ska jag inrätta ett pris för dessa individer som lägger ner hela sin själ i andras liv, som skulle offra allt för sina vänner. Jag tror inte att jag är en av dem men jag känner folk som förtjänar så mycket bättre. Det är lustigt hur något som låter så bra som ordet "omtanke" kan bli något som aldrig borde få finnas. Omtanke är farligt i för stora mängder. Om man ska vara lite poetisk kan man uttrycka det som nedan.

Att ta en överdos av omtanke kan döda. Tanken på att man inte kan leva
utan en själ slår en aldrig när man ger bort den till någon annan.

Jag har aldrig velat bli poet som tur är. Min framtid ser inte speciellt ljus ut på den punkten. Ett försök skadar dock inte. Folk påstår att jag skriver smarta saker här, att dem börjar tänka. Min första tanke när jag hör sådant är "tänk inte för mycket". Tänker man för mycket så får man bara ont i huvudet och då börjar man tänka mer. Tillslut få man panik och då går det ut över andra. Tänk inte alls. Detta vet jag efter egna erfarenheter, tyvärr. Det händer för mycket i livet som man måste tänka på.

Man skulle kunna se livet som ett x antal utmaningar,
som en hinderbana - där man inte vill komma i mål
men vissa ändå har som mål att vinna.

Det börjar med uppväxten fram till dagis där man helst ska ha lärt sig att säga de mest grundläggande orden. Klarar man detta så är man automatiskt vidare till nästa etapp vilken består av att lära sig anpassa sig till verkligheten. Dagis börjar. Plötsligt ska man gå upp en viss tid, äta rätt, ha kläder som inte är allt för uppséendeväckande eller udda. Misslyckas någon med en enstaka etapp är den dömd att misslyckas med resten. I livets hinderbana är ens medmänniskor ens motståndare.

När dagis är avklarat tvingas man in i skolan, nu ska du dömmas för allt du säger, gör och även för det du aldrig gjorde. Juryn eller om vi ska vara petiga - lärarna bestämmer din framtid och sätter ett betyg som dem tycker är lämpligt åt just dig. Ibland har betyget inget som helst att göra med dina studier utan grundas ändast på din privata relation till respektive lärare. Rättvisare regler har domarna för denna smått ironiska hinderbana inte lyckats komma fram till.

Nästa etapp är inte mycket bättre. Först ska du ta dig in på gymnasiet - vilket vi för övrigt kan sätta som namn på etpappen. När du väl lyckats ta dig genom alla snår av valmöjligheter och diverse poäng ska du nu återigen anpassa dig. Dina medmännsikor är nu så pass smarta att även dem kan dömma dig. Så korkade att vissa skulle ge dig ett ökennamn bara för dina kläder. Tro inte att det är slut med allt dömmande hit och dit bara för att du tagit studenten.

Etappen efter gymnasiet är jobbet, kanske den längsta av alla. Nu får du äntligen möjligheten att själv bedömma andra. Se då till att göra detta rättvist. Man ska hämnas, dock inte på oskyldiga. Det fick man lära sig redan i sandlådan när man patetiskt nog började bråka om vem som hade mest rätt att vara i allmänhetens ägodel. Precis som om båda inte får plats på tio gånger tio meter. Nu börjar pengarna ta över ditt liv och undan för undan inser du att allt som inte unnar dig är orättvist, fel och borde inte få finnas. Jobbet finns där för att det hade varit för lätt annars. Att krypa över plan mark kan även en tvååring. Efter ett tag tröttnar man på jobbet. Antingen så byter man eller så börjar man gnälla.

Vilket man aldrig skulle gjort. För nästa etapp är pensionen. En tid av väntan på att komma i mål. Till en början är det skönt, ingen stress, man kan slappna av för en gångsskull. Gå av banan och ta en paus, en lång sådan tills man inser att man aldrig kommer återvända. Då börjar klaganadet igen. Aldrig är människan nöjd, alltid är det något som inte är bra. Nu har du inte längre något att göra. Du får ångest över allt det du aldrig gjorde, över saker du tackade nej till och bilen du aldrig köpte tillverkas inte längre. Så småning om börjar du tänka på sista refrengen, på att passera mållinjen. Du undrar om du ska delta igen, nästa gång.

..and God says no.

Jag tror inte på återfödelse. Därför får min hinderbana sluta vid mållinjen. Jag tror inte heller på att om någon orkat ta sig genom hela detta inlägg, att den då inte har några synpunkter, åsikter eller tankar. Allt uppskattas med tanke på den tid jag lagt ner. Nu är klockan halv fyra på natten, tror att jag började vid ett. Med huvudvärk ska jag försöka sova några timmar och drömma om bättre tider.