I en överexponerad verklighet, en u-sväng mot det liv jag inte trodde fanns. Minnen i strålar av lycka från en levande lyckofabrik med gratis leverans. Med en liten justering, en längre slutartid, får man mer ut av stunden.

I en överexponerad verklighet, mil efter mil mot den lycka jag inte trodde skulle existera. Vilse i skenet av ditt leende. Utan GPS i en värld full av ledtrådar. Utan karta i en obeskrivlig känsla. Utan manual när det overkliga sker.

I en överexponerad verklighet.

Drift along, sweep down and I’ll cry for help.

Häng mig upp och ner på din tvättlina. Töm mina fickor på skit. Torka mina tårar. Låt solens strålar nå fram. Ta ett steg åt sidan, du skymmer värmen. Släpp aldrig taget om den lycka du bär åt mig. Låt mig gå.

Cross our hearts and pray
For someone to come and take us home.

Refrängen i mitt liv försvann. Låten förlorade sin mening. Vers efter vers, samma rader. Kopiera och klistra in. En dålig cover på en mainstream radiohit. Någon annans mästerverk blev min huvudvärk. Refrängen i mitt liv försvann.

This ocean will drag you down.
I can’t lie to myself.

Allt du säger och allt du inte säger. Allt jag hör och allt jag vill höra. En perfekt illusion av fantasin i drömmarnas värld. Låt dina ord, din lycka studsa mot jorden, som solljus mot en stilla havsyta. Sprid din lycka. Vi har alla misslyckats.

Speaking through tears.

Ensamt. Fruktansvärt ensamt. Trots alla vänner. Tomt. Fruktansvärt tomt. Trots all närhet. Något saknas. Fåglarna förföljer mig. När allt är bra, när det är varmt att vara min vän, då är de här. När allt fryser till is, när vintern förtrollar världen, flyger de, snabbt och bestämt. Kallt. Farligt. Ensamt. Tomt.

A man can never dream these kind of things
Especially when she came and spread her wings.

Det finns ett fåtal. Ett fåtal som stannar. Ett fåtal vars vingar arbetar. Arbetar länge och hårt, för att lyfta från marken, för att hjälpa mig upp igen. Från det ena trädet till det andra. Hämta mat. Tillbaka igen för att trösta, krama och göra nytta. Trots kyla, trots otacksamma bemötanden. Varför ger ni aldrig upp? Det finns varmare länder, det finns de som behöver er bättre. Jag förtjänder det inte. Inte nu. Inte längre. Tystand

But son, please keep a steady wing
And know you're the only one who means anything to me.

Jag stirrar på trädet. Trädet som är en siluette i soluppgången. Det utan löv, det med den finaste kronan . Stämningsfull dimma stiger upp bakom trädet. Ett yjugotal småfåglar flyger snabbt, i flock, till och från trädet. Besutsångest, tänker jag. De slutar väl snart. Deras vingar går så snabbt att man knappt ser dem. Som en tecknad film. Kylan slår mot kinden. Jag drömmer inte. På buskarna framför trädet ligger vinterns första frost. Stämningsfullt. Kallt. Ensamt.

And now you took the only thing that meant anything to me
I will never fly again, I will hang up my wings.

Livet spelas upp på repeat. Du trycker på stop men inget händer. Någon har raderat alla vackra scener i ditt liv. En skräckfilm utan slut, en film som aldrig upphör att existera hur många gånger du än bränner den. Det var aldrig din mening att behålla den, aldrig din avsikt att det skulle bli en skräckfilm. Du var aldrig regisören. Filmen har börjat leva sitt eget liv. Den binder fast dig, trycker upp dina ögonlock, slår bort allt annat - filmen är ditt öde, du slipper inte undan.

Cause we all watched the buildings fall
Watched the scales fall from our eyes.

Du skriker. Din hals blöder. Du har gjort världen döv. Ditt klagande skadar. Inte bara dig. Din omvärld. Du har gjort världen blind. Du blöder. Omvärlden stampar i ditt blod i sin vardag, det stänker upp på någon annan. Dig ser de inte. Syns du inte, finns du inte. Syns du för mycket, försvinner du i mängden.

We act like none of this matters.




Hej ångest!

Välkommen tillbaka,
tack för senast.

Sa jag inte åt dig att låta mig vara?
Vi måste sluta träffas såhär!

Ska du inte ha semester snart? Pension?
Kan du åtminstone
låta mig tänka?
En liten stund. Snälla. Gå.
Vänd ryggen. Försvinn.

Jag håller för öronen.
Varför hör jag dig?
Sluta. Stick!

Du kan väl ge mig lite ensamtid?
Jag vill ha en paus!
En kopp kaffe. Kanske te?

Jag hälsade på lyckan igår,
du känner möjligtvis inte henne?
Hon är en bra förebild.

Mycket trevligare än dig!
Du måste våldta mig.
För att få min uppmärksamhet.
Lärde du dig aldrig
att man ska fråga först?


Dikt av mig och Sebastian Lilja.

Your life slips through your hands.
Like grains of sand.

I händerna på någon annan. En främling. Steget ut i luften, du kanske faller.  Främlingen kanske blir din ängel, den som räddar dig. En ängel vars rykte ofta är dåligt. En ängel vars utsida ser fin ut men som ibland döljer en insida som inte passar din. En ängel med ett gott syfte och en otacksam kund. Det måste göras, du skrev på kontraktet, remissen, det var ditt val. Tre vägar. Vännerna, ensamheten eller jokern, den förklädda ängel som du inte vet något om. En kombination. Du måste hitta lösenordet, den rätta koden.

We looking everywhere for signs,
i'm going out of my mind.

Ingen kan någonsin berätta för dig vad som är rätt eller fel. Allt går ut på att gissa. Se livet som en frågesport utan facit, som ett prov utan resultat. Tar du dig inte an frågesporten så lever du inte. Det finns alltid alternativ, du önskar att det inte vore så. Ett svar på allt hade varit lättare men då hade det inte varit någon sport. Akta dig för att skapa för enkla regler, vissa dras till det svåra, det komplicerade.

Wake me when it's spring time in heaven
When I'm strong enough to walk in that place.

Som en dimma, en fasad av ursäkter. Dina ord är inte mer än en dimma som sakta men säkert lättar för att sedan försvinna. Du letar efter fel som inte finns, du letar efter osynliga nålar i en höstack. Som en sköld, en mur av ursäkter. Ord som ska försvara dig från dig själv. Det kommer slå tillbaka. En dag ska den mur falla, den mur av falsk trygghet som du själv byggt upp. Det kommer slå tillbaka. Utan skydd hade du klarat dig lindrigt undan smärtan. Falsk trygghet beskyddar dig inte, den sviker, den sårar.

Using a thousand apologies as a thousand excuses
for making the same mistakes.

Fit the piece, adjust the smiles.
You will try to fit in for the perfect life.

Jag säljer min själ. Du får hämta den själv. Jag ska vinna en ny på lotto. Jag har tappat kontrollen, blivit beroende av spelet. Det spel som vi alla någon gång förlorar. Jag försöker lära mig reglerna men kartongen går inte att öppna. Någon har förslutit min värld med hat. Till vilket pris? Min själ har aldrig renoverats men den kan bara bli bättre. I andras händer. Jag är besatt. Spelet har ett slut. Jag valde aldrig att spela det, därför lämnar jag det framme då det tar slut. Ni får plocka undan. Jag kan inte reglerna, jag kan inte ens se spelbrädan.

Jag rear ut min själ.
Om du tror att du vet var du har mig
är jag närmre än du vågar be mig om.

Jag säljer mitt hjärta. Allt jag vill ha i utbyte är dig. Det var inte jag som skrev annonsen i söndagsbilagan. Det var du. Det var inte jag som betalade priset för att skylta med vår kärlek. Det var du. Det var inte jag som påstod att trycksvärta aldrig går bort. Det var du. Det var jag som eldade upp annonsen. Det var inte jag som hälde på bensinen. Det var du. Elden självdog när jag vände ryggen mot. Allt har ett slut. Aska.

So where do we go from here?
Just about anywhere.
Disorientated but alive.

Jag slänger mina skor. Jag begär inte att du ska vilja ha dem. Jag begär inte att du hjälper mig hitta nya. Jag vill gå vidare. Som en bil utan hjul har jag försökt. Jag tänker, motorn går varm. Fortfarande samma gamla utsikt. Jag behöver nya skor. Ett par som går att springa i. Du fuskar i livets viktigaste lopp. På olika vilkor mot samma mål. Ingen förtjänar att bli diskad, ett rött kort räcker. Nya skor. Då hade jag sprungit om dig. Jag hade vunnit.

Every corner we turn will lead us down the labryinth.
And every desire that we earn
will guide us, alive, living, loving and searching.

'Cause we don't need this.

Vinden bildar vågor i rapsfälten. Precis som förr. Vissa saker förändras aldrig, inte förrän vi väljer att blunda, kolla bort och förneka. Stjärnorna lyser på himlen. Aldrig har dem känts så nära, så trygga som nu. Det är mörkt, allt som hörs är en motorcykel i fjärran. Gräset kitlar under fötterna. Inte ens en myra syns till. Världen sover, världen mellan dig och stjärnorna. Om jag hade kunnat hade jag möblerat om bland stjärnorna. Ditt namn är sista pusselbiten på himlen.

Your sadness at the expense of the world.
You're dying to be this.

Som en kompass. Din strävan efter något bättre. Du klättrar, du har ditt mål i huvudet, du ska till toppen. Rakt norrut. Äntligen har du hittat skatten, kartan till lyckan. Bakom dig lämnar du tryggheten, värmen, kramarna när du mår dåligt. Bakom dig försvinner vägen du väljer att gå på. Ingen återvändo. Ensam mot världen går du sakta upp för trappan utan trappsteg, vägen utan slut, stigen utan belysning. Din sista resa har bara börjat, resan mot lyckan.

So full of reasons not to see the possibilities
to change this suffocation and turn it into focus.

Plötsligt faller stjärnan, utan varning försvinner den in i den svarta natthimlen. Ännu en pusselbit försvunnen. Vad gjorde du för fel? Varför försvann det finaste först? Spara det goda till sist fick du höra som liten. Lärde du dig aldrig? Gjorde lyckan dig blind, lyste stjärnan för starkt, blev du bländad?

Using a thousand apologies as
a thousand excuses for
making the same mistakes.

Du säger ingenting. Din tystnad säger mer än du. Dina ögon lyssnar inte på dig. Du gråter. Du fick ju inte, det var förbjudet. Hon förtjänade inte dina tårar. Dina tårar var för fina, för känsliga för henne. Det fanns så många ord som du lika gärna kunde sagt till en mur. Hon var döv, döv för allt det fina du sa. Hon använde hörapparat men den släppte bara igenom oljud, oljud som nu försvinner ut med dina tårar. Hon förtjänade inte inte dig. Du kan ändra på dig själv men inte på henne. Varför vill du tillbaka?

Out of options cause I have failed.

Det är lätt att gå genom luft. Varför är det omöjligt att gå ifrån dig? Du planterade dem finaste blommorna i min hjärna men allt som trivdes där var ogräs. När jag såg förpackningen med dna frön fick jag ett leende på läpparna. Som en perfekt tavla som ännu inte var klar. Som en värdefull tavla som någon förstörde. Varför är jag inte konstnär?

I need to find some peace of mind.
Life will fight me till the end.

Hur gjorde du för att riva muren? Den mur som du sa skulle hålla i en evighet, den mur där alla stenar låg på plats. Den underbara muren som markerade vårt revir. Innaför den muren skulle ingen få gå. Det var aldrig meningen att ge dig verktyg till att riva den. Hur gjorde du? Jag kände slagen men jag kunde inte se stenarna falla. Plötsligt fanns där ingen mur längre. Du var fri, som en fågel flög du iväg. Varför blev jag blind?

The shame for all the errors on my ways
will relentlessly haunt me till the end of days.

Som en spegel. En spegel som bränner fast bilden av dig. Den försvinner inte. Har du en gång kollat dig i spegelen så finns bilden av dig där. Bilden av dig själv blir bara mörkare och mörkare för varje år. När du efter några år kollar i spegelen och ser bilden igen fylls du av en känsla av hat. Du vill slå sönder skiten. Det var inte så du såg ut. Det är inte så du minns dig själv. Varför ljuger den? Det är fult att ljuga.

I guess, we are the insane
as we ignore the mirror's truth.

Som en dimma. En dimma av ångest som slår mot dig. Den försvinner inte. Har du en gång gått in i dimman så kommer du aldrig ur den. För varje dag blir dimman tjockare och tjockare. Efter några dygn i dimman börjar du domna bort. Dina händer, dina ben, ditt ansikte domnar bort. En känsla som närmast kan jämföras med när ens fot somnar. Det var ingen dimma här senast du besökte platsen. Du kunde känna dina kroppsdelar, du såg vart du gick, det var ingen dimma här. Varför varnade ingen för dimman? Det är farligt att ta sig fram utan syn och känsel.

Take my hand and show me where we're going
Lie down next to me, look into my eyes and tell me,
oh tell me what you're seeing.

Som en ängel. En ängel utan vingar. En ängel som hjälper dig när det är svårt, som alltid finns där för dig när du mår dåligt. När du än behöver din ängel så finns den där. Du tar den förgivet. Du blir som besatt av din ängel. Men din ängel tar dig aldrig till himmeln. Den kan inte. Den har inga vingar. Utan vingar är det svårt att lyfta även sig själv till bättre platser. Varför sa du inte att dina vingar trillat av? Jag hade plockat upp dem. Det är svårt att hoppa utan att falla, om man inte har en ängel med vingar.

I've got an angel
She doesn't wear any wings
She wears a heart that can melt my own.

I walk in the air between the rain
through myself and back again
Where? I don't know.

Känslan av att inte räcka till. Känslan av att se sina vänner må dåligt men inte kunna hjälpa. Känslan är avskyvärd. Framförallt när man, som jag, lever för sina vänner. Magen gör uppror när jag tänker på det. Om jag inte kan hjälpa mina vänner, varför skulle de vilja hjälpa mig sen då? Allt handlar om att ge och ta. Just nu känns det som att jag bara tar. Jag är den där tjuven med svart rånarluva. Varför får jag inte av mig luvan för? Den skrämmer folk, vänner. Den förstör.

The voice in your head brings you to tears,
but you don't know why.

Hur gör man när man tröstar folk? Har jag någonsin vetat det? Tveksamt. Jag kan uttrycka mig sött, berätta vad folk betyder och hur underbara de är. Det är lätt. Men det är uppenbart inte vad folk vill höra. Om de inte vill höra, varför lyssnar de? Varför kan man inte få välja sina egenskaper själv? Som i The Sims, spelet ni vet. Då hade jag valt omtänksam, bra på att trösta, social och så vidare. Men det är klart. Då hade det väl funnits ett begränsat antal av allt. Egenskaperna hade inte räckt till.

And in between the moon and you
the angels get a better view
of the crumbling difference
between wrong and right.

Jag slår på mig själv med mna tankar. Jag river upp gamla sår. Jag hittar snart tillbaka. Hoppas jag. Måste bara hitta spåren som jag lämnade efter mig. Dem där fina spåren, sådana spår som turister stannar för att beundra. Jag är trött på att välja fel stigar. Det gör ont att snubbla på rötter som man redan dragit upp en gång förr. Ge mig en karta. Visa mig vägen. Jag har hemlängtan nu.

Under this killing moon
Under this burning sky
The fire's shining groom
I hold my breath and close my eyes.

Hat. Känslor. Trårar. Ångest. I mängder. Kärlek är som en stol. En gammal trästol av ett välkänt märke. Alla vet att det ska funka. Man sätter sig på stolen. Gång på gång. Stolen slits. Flisa efter flisa trillar från stolen. Den börjar tappa sin färg, inget är som förr. Det är tur att man har ryggstödet att luta sig mot. Vänner. Men akta. Luta dig inte för mycket, stolen kanske trillar. En dag trillar stolen ihop. Ben efter ben knäcks av. Man svär för sg själv. Det där märket skulle ju fungera. Fan.

And soon you learn
That the only thing worth to treasure,
Are the people that actually care.
Then why are there still tears in your eyes?

Vecka ut och vecka in. Dag och natt. Grubbel. Vilket märke ska man ge en chans nästa gång? För en nästa gång blir det alltid, man ger sig aldrig. En stol måste man ju ha. Vännernas tips växer till en hög. Den där stolen är bra, den hade min syster! Men nej. Man kan ju inte göra som andra säger till en. Samma märke igen. Den här gången för ett lite högre pris.

So I'm trying to teach you something.
But you turn away.
So I'm trying to show you the path.
But you'll walk astray.

Du kommer aldrig ifrån att du behöver något att sitta på, kvittar vad. Du börjar bli desperat. Hur mycket du än kämpar för att stå på egna ben så faller du tillsist ner på en ny stol. Den här stolen känns annorlunda. Du får upp hoppet igen. Precis när du bestämt dig för att slå till så kommer din närmaste vän och tar stolen. Den där stolen som du alltid drömt om. Du kan inte såra din vän. Du söker upp stolen. Du slänger den i marken. Krossar den. Du är trött på att alltid bli besviken.

To see a new horizon.
And my burden finally rests now.
In the depths of it's water grave.
But the waves of the river will always remember.

Dagen efter ångrar du dig. Du vågar inte gå tillbaka och försöka laga stolen igen. Tänk om någon skulle se dig. Tänk om någon skulle fråga vad du håller på med. Tänk om någon skulle förstå att du inte ens har en stol.

I would cross the seven seas
Just to get to you...

Solen är på gott humör.
Åskan är på dåligt humör.
Varför är det aldrig tvärtom?

Du pratar. Allt är bra i ditt liv. Ingenting kan hindra dig. Din lycka gör dig blind. Din glädje gör dig glömsk. Ingen vågar berätta det för dig. Det skulle knäcka dig totalt. En dag faller vi alla. Kanske är det bättre att putta, bara en liten knuff, än att stå bredvid och titta på? Inget ont om lycka och glädje men överdosering skadar. Kanske inte dig själv men dina vänner.

We talk too much; we talk in circles
Till we’re all spinning 'round.

Jag ser dig falla. Som ett domino-spel avlöser problemen varandra. Ingen hinner med. Ingen hinner resa brickorna upp igen. Plötsligt råkar din närmaste vän välta de sista brickorna. Game over. Hade det varit ett datorspel så hade du haft tre liv eller fler. Det är inget spel, varken domino eller något annat. Det är liv du leker med. Ditt eget och andras.

The sky is, falling
And no one, will lift their eyes to see.

Du känner hur svetten rinner från pannan. Vad har du gjort? Hur kunde det bli såhär? Solen kikar fram bakm de svarta åskmolnen. Du vaknar. Har du tur får du en andra chans. Ta vara på den.

You will spread your wings.
One day you'll fly over me.

Inlägget är tankar. Inget personligt mot någon!

Something’s gone terribly wrong
With everyone
All the world is mad
Darkness brings terrible things
The sun is gone.

Med blodsprängda ögon kollar jag mig själv i spegeln. Tre timmars sömn på lika många dagar. Jag nyper mig själv i armen, vad håller jag på med? Eller, är det ens jag som orsakar detta? En kall vind blåser in genom badrumsfönstret, gåshuden smyger sig fram, ändå kallsvettas jag. I kranen rinner iskallt vatten. Jag kollar mig själv i ögonen en gång till. Det där är inte jag. Jag formar händerna till en skål som jag fyller med vatten, sedan nästintill kastar jag det i mitt ansikte. Välkommen hem, säger jag tyst för mig själv.

When all’s said and done
We’ll wake up on the floor.

Jag stänger av kranen. Ser hur vattnet försvinner ner i det mörka röret. Ner i det svarta, okända djupet. Jag ser hur alla kärleksproblem, bråk och stress försvinna ner med vattnet. Jag kollar mig själv i spegeln igen. Mina ögon är fortfarande blodsprängda. Tänk vad lite kallt vatten kan göra.

We set sail with no fixed star in sight.

Regnet smattrar mot glasrutan. Utanför springer en svart katt förbi för att söka skydd från regnet. Tunga moln vilar över staden, åskan hänger i luten. Jag fyller vattenkokaren, placerar melittafiltret i kaffebryggaren och måttar upp kaffepulvret. Doften av kaffe går inte förbi näsan obemärkt, den är så underbar. Det spelar egentligen ingen roll om man tycker om kaffe som dryck, de allra flesta gillar doften av nymalet kaffe. På radion berättar en äldre kvinna om det kungliga brölloppet och Daneil, pojken från byn som fick sin prinsessa. Jag funderar över vilken målgrupp P3 tänkt sig när dem i program efter program bara diskuterar helt ointressanta ämnen. Musik tack.

Call me up for sunday-coffee
take me to a show
send me postcards from your travels
write in your morning glow.

Jag kollar ut genom fönstret. Buskarna ligger nästan på marken av allt vatten. På de gröna bladen glänser vattendropparna i solen som för tillfället kikar fram för att sedan försvinna. Söndagar. Helgen sprang om en redan på måndagen förra veckan och fredagen tycks ta ett steg framåt och två steg bakåt. Samma sak vecka ut och vecka in.

There are times when the world seems a bigger place
I can tell by the light, how it bends
when it shines on a map of our wandering.

Tänk om man var en regndroppe. Tänk om man bara hade kanske en seund på sig att uppleva allt i livet. Sedan föll man till marken. Då hade man kommit ihåg allt som hänt, ingenting hade glömts bort. Bara ytterst få men förhoppningsvis fina minnen hade funnits. Så är det inte, jag är ingen regndroppe, även om det hade varit häftigt. Häftigt att se allt från ovan. Att uppleva sitt liv utifrån, samtidigt som störtar mot en sääker död. Läskigt men lockande.

Nothing turns back into just a word.

Jag är tillbaka i bloggens värld. Över ett år sedan sist. Ska jag vara ärlig så har det tragiskt nog inte hänt speciellt mycket under det året. Jag är fortfarande samma gamla mystiska, musik-älskande, fotointresserade, omtänksamme Johan. Det hoppas jag att ni står ut med.

I'm not a good boy
I never was a good boy.

Jag antar att min blogg kommer vara mer välbesökt nu. Inte för att jag skriver bättre utan för att jag tydligen har fans. Människor i olika åldrar som ser upp till mig. Det känns ganska stort. Och vad driver en om inte snälla individer som uppskattar en för det man är bra på, istället för att lyfta fram ens svagheter. I och med mina så kallade fans så känner jag ett större ansvar - nej, jag har inte fått storhetsvansinne, inte än - att skriva vettiga saker i den här bloggen.

Ain't talking, just walking
Through this weary world of woe
Heart burning, still yearning
No one on earth would ever know.

Som uppmärksamma personer, då framför allt ni som var med för ett år sedan märker så har jag gjort om designen helt. Med ny dator och nya "skills" så kändes det så dags att förnya. Jag är medveten om att bloggen kan krångla i vissa webbläsare men jag kan nästan garantera att den ska fungera i Mozilla Firefox.

Läs gärna mina äldre inlägg men ta dem med en nypa salt. En blogg är lite som en blomma, den är fin så länge man orkar sköta om den, sen är den ganska värdelös. Vi får väl se hur länge detta håller i sig, jag känner mig väldigt ovan vid att skriva blogg nämligen.

Whatever made you want to change your mind
So easy to look at, so hard to define.

Idag är det inte vilken dag som helst. Det är pappas födelsedag. Hade det inte varit för att folk är glada och njuter så mycket av sina födelsedagar så hade det känts rätt meningslöst. Vem vill egentligen veta att man blir äldre, att man är en dag närmre döden? Inte jag i alla fall. Grattis till pappa.

Vintern tar semester
våren jobbar jour
sommaren är bort rest
hösten gick in i väggen.

Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
& hittar en himmelsk drog.

Det är något speciellt med vinterhalvåret. Inte bara att det är vitt och att det glitrar över allt , man blir hängig och tappar orken. Som ni märkt så har bloggen blivit lidande av detta finurliga fenomen. Den senaste veckan har solen äntligen letat sig fram bland moln, snö och regn, det krävs inte mycket av en hjälte som strålar så mycket glädje. Hade det inte varit för att det fortfarande är kallt i luften så hade jag solat med en iskall Cola i handen. När inte solen utstrålar värme så får man söka den på annat håll. Varför inte en konsert - varför inte fyra stycken på en månad?

Jag vill be om ursäkt för delar av mitt förra inlägg. Det var inte meningen att såra någon av mina vänner. Jag ville bara konstatera att kärlekssjukan finns och att det är ett orättvist ont. Kan hända att jag överreagerade en del i inlägget men det är väl så det går när man lever i motvind. Efter begravningen av en släkting så blev allt mörkt. Jag hittar ut snart, hoppas jag. Under tiden finns det musik, vänner och konserter.

I understand, it seems I'm the last to notice,
How anybody feels. Is it really 'cause I feel I'm
the one thats owed it. Am I wrong? Am I wrong?

Det finns bara en bra ursäkt till varför jag tar upp musiken i min blogg i alla inlägg, i alla sammanhang. Musik är en drog - en bra sådan. Utan musiken vet jag inte var mänskligheten skulle varit idag - med risk för att låta reigiös. Musiker är hjältar, oavsett om man inte gillar deras mästerverk. För någon där ute så betyder den allt och större tjänst kan man inte göra en människa. Tacksam var mitt ord.

På tal om musik så träder Ipred-lagen i kraft inom snar framtid. Ska jag vara ärlig så tillhör jag inte den skara av folk som uppskattar inrång i någon som helst form. En lag som är motsägelsefull och talar emot PUL - personuppgiftslagen, lagen om att varje person har rätt att vara anonym. Ipred är väl ett rop på hjälp utan svar. Det är inte lagligt att ladda ner eller dela andra verk över nätet, jag vet det. Samtidigt som jag är på artisternas sida och kan förstå deras ilska så måste det finnas andra lösningar.

You never found a way to change.

Lösningen på min arbetslöshet närmar sig sakta men säkert och jag känner mig otroligt stolt över den här övergången. Mitt CV är i princip klart och arbetsförnedringen har börjat avskriva ökennamnet allt mer. Jag kanske hade tur som fick träffa rätt personer, kan tänka mig att det skiljer sig mellan olika städer. Den här veckan har jag lagt ännu några grafiska arbeten till högen av meriter. Tre stycken designer till olika bloggar, två av dem till den här. Jag fick lite klagomål på den första för att det var svårt att läsa och det kunde jag inte leva med då en blogg ska läsas. Nu är bloggen ljus, representerar min stil och går att läsa. Förhoppningsvis gillar ni den ännu lite mer nu.

Great words won't cover ugly actions
- good frames won't save bad paintings!

Till sist vill jag bara
tipsa om en mycket bra sida.
www.designadinblogg.se
Där finns mycket bra guider
över hur man gör sin egen design.
Dte var så jag lärde mig.

Ett nytt år
en ny blogg.
När ska folk
börja bry sig?

Ni glömmer väl inte att kolla in min nya blogg? http://juwhan.blogg.se/newnoise/, en lite personligare blogg skulle jag beskriva den som. Jag vet inte vad som krävs för att ens vänner ska läsa ens blogg och dessutom kommentera utan att man ber om det. Sedan finns det ju dem människor som ber om kommentarer men aldrig kommenterar andras - själviskt enligt mig. Själv kollar jag mina vänners bloggar varje dag och kommenterar så ofta som möjligt, det är väl trots allt mina vänner.

My friends are all hurting.

Vad händer när ens vänner inte längre bryr sig? Ska man låtsas som om ingenting och le det där falska leendet som bara kan tolkas på ett sätt? Eller ska man helt enkelt ignorera sina vänner och vänta på att dem inser sina misstag? Det finns en sjukdom som är värre än de flesta andra - "kärlekssjukan". Den har drabbat mig ett flertal gånger och det finns ingenting som retar upp ens vänner mer. Plötsligt verkar det som om man inte är värd en enda sekund av uppmärksamhet, det finns en person som betyder mer än allt annat. Det lustiga är att man alltid förlåter sina vänner när dem har blivit friska. Detta trots att man själv kan ha mått väldigt dåligt under tiden, i vetskapen om att ens vänner inte brytt sig ett dugg så är dem väl trots allt ens vänner. Det händer väl alla någon gång.

We go on together for better or worse,
our history is to real to hate.

Vad är lycka? Frågan är väl kanske egentligen vad lycka hade varit utan motsatsen. Jag försöker ständigt hitta någonting som gör mig lycklig. Ett tag var jag väldigt lycklig över att jag hade gått ut gymnasiet. Idag längtar jag nästan tillbaka. Känslan av att veta att efter helgen är det skola, efter helgen har man riktlinjer igen, saker att göra.

Hur blir man lycklig om man inte vet vem man är? Hur kan man påstå att kärlek existerar när man inte kan beskriva känslan? Hur kan folk påstå sig veta hur någon annan känner? Hur kan en värld bli så sjuk? Jag vet inte. Hur står man ut med sig själv när ingen annan gör det? Är världen så falsk?

I've never stopped trying,
I've never stopped feeling
like family is much more than blood.

'Til we die.

För att varje steg
för att varje andetag
för att varje sekund
gör skillnad.

Vinden blåser skönt i din nacke. Fåglarna kvittrar och molnen sprider glädje med sin frånvaro, blommorna lever sina bästa dagar och fiskmåsen ler. Bredvid dig står din favorit dryck, din mp3-spelare ser lockande ut där den ligger i det gröna gräset. Du har precis fått ledigt från all stress, det som kändes jobbigt för en vecka sedan är historia, du ser positivt på framtiden. Planerna för imorgon är bjuda med dina vänner till stranden för att bada och njuta av en kall glass i den gassande solen. Gräset kittlar sådär lagom skönt under dina fötter när du lägger dig till ro på filten, den är lite för kort för dig men vad gör det, livet leker. På avstånd hörs lekande barn, porlet från en bäck och bruset från staden bakom dig. En av dina vänner har vägen förbi och berättar att han precis fått en fin lägenhet inne i centrum. Ni ler, småskrattar, han sätter sig ner en stund, innan han sakta drar sig hemmåt.

Du ser honom strosa sakta genom gräset. När han kommer fram till den stora, hyfsat vältrafikerade vägen stannar han snällt och väntar. Luften doftar respekt och glädje, du ler för dig själv och blir för två sekunder tvungen att blunda för solen som kikar fram bakom trädtopparna.

När du kollar bort mot vägen igen får du en chock.
En stor röd fläck och sedan breda hjul-spår av blod som försvinner runt hörnan.

Solen går i moln. På avstånd hör du en kvinnoröst ropa på sina barn att det är middag. En taxi tutar för att få uppmärksamhet, i samma ögonblick ser du hur fåglarna i flock flyger iväg. Du kollar dig runt efter din mp3-spelare, den är borta. Från vägen hörs ett högt tjut och snart får du syn på en stor långtradare. Chuaffören slänger sin mobil som han håller i handen för att sedan ställa sig på bromsen. I pereferin ser du din vän krossas under det stora monstret till fordon. Du skriker. Stirrar tomt i luften. I all förtvivlan krossar du dina solglasögon med bara handen. Sirener hörs mellan betongväggarna, sakta reser du dig upp. Benen darrar, du tappar känseln och faller ner på filten igen. I ett försök att samla kraft börjar du kräla dig framåt i gräset.

Det svartnar för dina ögon. Allt blir mörkt.
Silluetten av staden framför dig drunknar i det svarta.
Det sista du hör är hur en äldre dam frågar om det är din mp3-spelare. Hon förklarar att hon såg en liten pojke tappa den när han sprang från platsen. Du hör knappt halva meningen, den tonar ut i ett brus.

Tystnad.


Livet kan förändras på några sekunder. Ena sekunden skratt och leende. Andra sekunden sitter man i tårar över att ensamheten tagit över. Ensam med sina tankar, ensam i en värld  av människor. Ensamheten, den stora rädslan - en återvändsgränd med en stopp-skyllt.

Den eviga väntan på ingenting.
En känsla av att man vill ge upp.
I väntan på ett farväl
med känslan av att allt gått förlorat.

Be the fallen angel by my side.

Dagarna går förbi utan att hälsa, ser dem ens mig? Nätterna håller ett stadigt grepp om mig, snälla släpp. Livet är som en känslig blomma. Vattnar man inte blomman så vissnar den men akta så att du inte vattnar för mycket, då kan det förlora sin betydelse. När ens liv går in i en ond cirkel är det inte lätt att komma ut, man går och och letar efter nyckeln till dörren ut, i hopp om att hitta en karta. Kartan finns där någonstans men inte tillgänglig för just dig, du ser dina vänner stå med den i sina händer för att sedan försvinna in i det isolerade mörkret av gångar ut. Själv står du ensam kvar och ser på, utan möjlighet att röra dig, du är fast i en bur av problem som avlöser varandra. En labyrint av gåtor där svaret på den ena är en del i nästa gåta.

No hope for the journey
If no-one ever sees the dawn.

Jag visste inte hur jag skulle ta det, hur jag skulle reagera på det som inte fick hända. Det hände och nu känns allt annat väldigt meningslöst. Den 24:e November 2008 avled du i cancer. Först botad från bröstcancer och nu lever du inte mer, cancern hade spridit sig till hjärnan. En människa vars jobb var att rädda andra, inte förtjänar väl den att gå bort i en obotlig sjukdom? Kan hända att livet inte är rättvist men att det var såhär orättvist, det trodde jag inte. Det kommer bli tungt att se släkten samlad i tårar av sorg och saknad. Åtta dagar innan självaste julafton är en begravning det sista som omges av julkänsla. Det blir en kall jul i år, isoleringen höll inte.

It reminds me of when we were young
Looking back at all the things we've done
You gotta keep on keepin' on.

Jag minns det som om det vore igår. Julafton när den var som bäst, när man inte hade några krav bortsett från att man fick det man önskat sig. Jag minns att en del av tiden i väntan på tomten gick till att kittla de vuxna under fötterna. Roligast var det såklart om personen var barfota och verkligen plågades men utan förmåga att bli arg, vi var ju så söta och oskyldiga som små. Julafton har ju egentligen ingen riktig betydelse för mig men det är en av få traditioner som verkligen är mysig. Ljus, julmusik, vänner, släkt, gröt, paket, gran, Kalle Anka och framför allt en chans att slappna av. Det kanske absolut roligaste med julen är att köpa klapparna till sina nära och kära, den härliga känslan av att kunna göra någon, om än lite, så något lyckligare av den enkla anledningen att vi alltid gjort det. I år har jag lite av ett i-landsproblem, för många bra idéer till eventuella julklappar men allt för liten beslutsamhet.

What hope for the turning
If everything you know is wrong.

Den här julen blir sig inte lik om man inte är vitsig men faktum är att jag inte gillar att skämta om döden. Det kommer bli svårt att inte tänka på det som hänt, det som varit veckan innan och att det faktiskt var ett farväl av en nära släkting. En vecka efter julafton är det ett nytt år som ska firas in med raketer och champange. Skönt att en del traditioner finns kvar, att ha något att stå på när resten ger vika för mörkret. Musiken är där återigen med en hjälpande hand, det är lätt att halka på isen. Jag tar det lugnt, försöker att inte tänka för mycket på allt.

Because If I am to go
In my heart you grow
And that's where you belong.

Tack till er få som funnits där och stöttat mig i kanske mina hitills värsta månader i mitt liv. Jag önskar att det aldrig hade behövt bli såhär. Jag vet ingenting just nu, vet inte hur det blir med fotograferingen, ibland känns den så långt bort att det inte är lönt att ens försöka längre. Att sedan sakna en stor del av sina vänner i tider som dessa gör inte det hela lättare. Det är mitt fel att jag saknar er, det vet jag mycket väl, önskar att det var mitt fel att vi tog upp kontakten igen också men så är nog tyvärr inte fallet. Jag orkar inte, inte just nu, förlåt.

A dying scream makes no sound
calling out to all that i've ever known
here am i lost and found, calling out to all.