Stormen drar förbi.
Vinden susar.
Och min inledning
liknar mer en dålig dikt.

Jag kan inte låta bli att skriva om lite känsliga ämnen. Vill varna för en mycket känslosam blogg. För att inte bli allt för allvarlig så drar jag till med ett litet torrt skämt. "Känsliga läsare hänvisas till andra sidan vägen". Inte ens en en mus hade skrattat. Dock hade en sten sett förvånad ut om jag fått till ett roligt skämt. Nog om det.
Bloggen kan tyckas som en upprepning men då jag lever för musiken så får ni stå ut. Enligt statistiken ser det ändå väldigt mörkt ut inför framtiden. En läsare om dagen, högst fem. Jag kommer inte på någon bra övergång till nästa stycke och tänker inte lägga ner energi på det klockan fyra på morgonen.

Alla har säkert lyssnat på en låt eller en artist och känt hur tårarna börjat rinna ner för kinden. Vissa skulle förneka minsta lilla tår som rinner. Personligen tycker jag att det är naturligt - ungefär som att trilla och slå sig. Det är med en känsla av att min blogg börjar tappa mening, intresse och tyngd som jag påstår att musik är det bästa läkemedlet på jorden. Inte ens Ipren är bättre. Jag har börjat införskaffa gammal musik med känsla för minnen. Exempel är en låt som Imagine av John Lennon. Den får mig att börja tänka - precis som Dido, Monster Magnet eller Beatles men på ett annat sätt.

Imagine there's no heaven.

Som jag sagt så många gånger förr i min blogg så återkommer känslan av en dröm när jag tänker på den lilla frasen. Saker som himmel, jord och vatten är så självklara för oss som inte lever i ett u-land. Jag tänker främst på alla fattiga som knappt får mat för dagen, som inte får gå till skolan, som inte har rent vatten, som inte kan köpa nya kläder ens en gång i månaden - kanske aldrig. Inte allt för sällan dör barn i u-länder innan dem kommit upp i tonåren. Med det i huvudet erkänner jag att jag aldrig skänkt ett öre till dem. Skuldkänslor. Det är vi som tar deras liv. Vi drar ut deras själar och släpar dem i sanden för att sedan lämna dem åt ödet. Vi hade kunnat hjälpa dem. Istället är det miljön som går först - skänk pengar till miljöprojekt hit och miljöprojekt dit. Sparka på dem som redan ligger. Skuld, skam, sorg. Det finns något sjukt i att försöka rädda våra kommande barn och barnbarn framför våra medmänniskor på andra sidan.

I'm no angel.

Finaste stunden i mitt liv har varken med u-länder, Dido eller John Lennon att göra. Det var i Stockholm, ute på en liten klippa. Behöver jag säga mer än att två blev en den morgonen. Fredagen den trettonde - den så kallade otursdagen är min lyckligaste även om det inte höll för evigt. Det var dimma, vatten nedanför klippan och jag hade sett Metallica live på Stockholms stadion dagen innan. Nothing Else Matters spelas inte i min närhet utan att tankarna går till dig. Du vet vem du är men jag vet inte om du läser detta.

Det finns en anledning till att jag skriver detta just idag.
Jag satt med två vänner och lyssnade på musik.
En efter en faller vi i gråt. Känslan av att kunna gråta
inför någon annan är något helt unikt.
Vänner finns för att vara en stor del av någon annans liv.

Imagine.

Igår sken solen.
Nu är det natt.
Jag har aldrig
föstått varför.

Hur kommer det sig att när solen skiner - kallar vi det för dag?
Hur kommer det sig att när det är mörkt - kallar vi det natt?
Hur kommer det sig att vi inte säger "månen skiner, det är natt"?

Känslan av att jag har tappat alla svar på - för mig viktiga - frågor sprider sig inom mig. En tomhet - som om någon tagit en te-sked och sakta gröpt ur min kropp, min hjärna. Skrämmande nog kan jag fortfarande tänka och gå men kommer jag hitta svaren på allt? Som en mardröm i verkligheten - jag sträcker mig efter kanelsnäckan, jag vet att jag ska nå men något tar emot, jag kan inte.

Jag minns när man var liten. Allt var så lätt, ingen ifrågasatte allt man gjorde - kanske för att alla visste att man var för liten för att svara. Dagis var som ett extra hem. Man fick göra vad man ville. Nu är det inte så längre. Minsta lilla sak man gör ska man ha en vettig förklaring annars väntar korsförhör. Som om inte det vore nog ska politikerna införa ett storebrorssamhälle som mest påminner om BigBrother. Snart behövs väl inte bloggen längre, vi kommer väl inom snar framtid kunna se minsta lilla rörelse inne hos grannen över nätet.
När lampan slocknat på kvällarna återkommer ofta en fråga, vad händer sen? Ibland kan det kännas som om man lever i ett spel. Ett spel där vi människor är rollfigurerna och något övermäktigt under är som "Gud" - ungefär som The Sims. Tror som jag skrivit i tidigare blogg inte på ödet men vissa skulle nog kalla det så. Vem vet vad som händer om tio år? Tänk om man blir skomakare eller smed. Undrar om jag fortfarande kommer gilla att skriva och fotografera.

Har jag fått svar på alla frågor?

Kommer jag ha en Volvo eller en Saab.. kommer jag överhuvudtaget bo i Sverige? Jag tror att man måste leva för dagen, leva för stunden. Annars blir man knäpp, som mig. Det går inte en sekund utan att jag tänker djupa tankar. Inte en minut går utan att jag funderar på nytt ämne till bloggen. Ibland får jag nästan panik i brist på ämnen och jag vill inte skriva korta, ointressanta bloggar om ytliga saker - sånt vill jag inte ens läsa. Jag vet förtfarande inte varför vi kallar det natt så fort det blir mörkt, jag vet inte hur jag ska få veta. Har jag överhuvudtaget någon nytta av svar på alla frågor?

Vad vi egentligen vet om framtiden är bara att vi kommer att dö.

Varför inte bara luta sig tillbaka och minnas tiden som var.
Första kärleken om man nu får kalla det så med tanke på att jag bara var sju år - jag minns det som igår. Allt var så lätt, inga krav, man bara var. Tänker som vanligt inte nämna några namn men hon var söt, det tyckte jag i alla fall då. Jag minns hur vi satt på en - för vår ålder - stor stock som låg på en äng nedanför skolan. Om jag inte drömt allt så sa vi bara "jag älskar dig" till varandra, mer var det inte. Simpelt men vackert. Kärlek brukar räknas som något av det finaste i världen men ack så svårt det har blivit. Idag är man inte tillsammans om man inte bråkat - kanske därför man undviker det vackraste. Kanske är det därför guld varar längre.

Stort tack till alla som kommenterar.
Utan er hade jag aldrig fortsatt.
Om man inte får något för det man gör så ger det inget.
Fortsätt kommentera om ni vill att bloggen ska leva kvar.
Utan er - ingen blogg. Tack.