Stormen drar in över landet.
Kärleken har jag lämnat
bakom mig, för länge sedan.
Musik är livet.

På tal om storm och kärlek. Ett känsligt ämne ska jag ge mig in på nu. Distansförhållanden. Det är inte lätt när man får känslor för en person som bor mer än 60 mil bort. Vissa påstår att det inte går att bli "kär" i en person som man aldrig har träffat. Jag menar dock att det är fullt möjligt. Detta efter egna erfarenheter av just distansförhållanden. Jag kan bli förbannad på folk som inte tror på att det kommer fungera. Bara båda vill så går det, svårare är det inte.

För att kunna förstå mig lite bättre tänker jag börja från början men ändå på annat sätt efter inledningen - den står nämligen här över. En del har försökt intala mig att man bara kan bli förälskad i en person som man inte har träffat. Vad är då skillnaden på att vara förälskad och att vara kär? När det kommer till distansförhållanden så är det bara att man inte har sett personen i verkliga livet, att man inte har kollat personen i ögonen. Då kan man undra varför man inte får kalla det att vara kär när alla känslor kommer och man inte har träffats än. Är dte fär att man tror att kameran ljuger? Eller är det så hemskt att nära 80 procent av Sveriges befolkning är omedvetet utséendefixerade?

Jag önskar att det var fler som trodde på distansförhållanden, som kunde se det positiva i det. Det vore obeskrivligt skönt att slippa höra nedlåtande komentarer varje gång man berättar om det. Jag är inte ensam om att föredra ett förhållande på avstånd, å andra sidan har jag aldrig upplevt ett så kallat "normalt" förhållande. Tanken slog mig precis att det borde egentligen vara fler som gillar distansförhållanden med tanke på alla alternativa människor.
Det finns en sak som många missar när jag berättar om distansförhållanden. Jag skulle aldrig träffa en person som jag inte har snackat i telefon med. Skillnaden mellan att bara snacka på t.ex. MSN och att även snacka flera timmar i telefon är enorm. När man snackar i telefon blir det mer personligt och man kan inte säga vad som helst till varandra. Det är lätt att ljuga ihop sin bakgrund och så vidare över nätet men över telefon kan man höra om det är en oseriös person.

Ibland kan det vara skönt att slippa känna pressen av att man måste träffas, pressen av vad man ska hitta på om man ska träffas. Det kan vara skönt att inte ses varje dag, att faktiskt få sakna varandra lite. Dessutom är det många som brukar säga "jag gör vad som helst för dig" när dem är tillsammans med någon. När förhållandet tar slut så skyller dem på att det var för långt avstånd. Vad hände med att "göra vad som helst"?
Må hända att det förkommer många överdrivna komentarer när det gäller kärlek men lite försiktig ska man nog vara.

Jag säger inte att distansförhållanden skulle vara bättre än "normala" förhållanden men jag tycker att folk ska ha respekt för att vissa trivs med distansförhållanden. Så fort man bara nämner det ordet så kollar någon snett på en och undrar om man är helt dum i huvudet eller om man bara har tappat förståndet. Att höra att man "borde satsa på någon i närheten" känns inte bättre det heller. Indirekt är det samma sak som att säga att "normala" förhållanden är bättre. Det värsta är kanske att mer än hälften av dem som snackar nedlåtande om distansförhållanden aldrig ens försökt själva. Det enda dem gör är att trycka ner andra.

Detta är mina känslor, ni kan inte ändra på dem men ni får gärna ifrågasätta innehållet i bloggen.

Det fanns en tid då jag kunde snacka med folk utan att känna mig som en idiot. Det går inte längre. Folk har inte tid för en längre - man stör om man ens säger hej. Frågar man sedan hur den till synes tjuriga personen mår så är det kört - det angår en inte. Speciellt inte om man snackade en hel timme i streck senast - man tröttnar ju efter ett tag. Ska det vara så? Ska man behöva slicka röv för att folk ska snacka? Ska man behöva be om komentarer eller kanske till och med säga vad folk ska tycka och tänka? Det kanske är svårt att ha en åsikt..

Solen kikar försiktigt fram mellan molnen.
Musiken spelas som vanligt i min närhet.
Snön har försvunnit från marken.
Livet går vidare.

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Ett nytt år har inletts. Ett år utan löften, ett år som börjat på sämsta möjliga vis. Löften kan jag i princip aldrig hålla, mina anledningar att må "mindre bra" hör inte hemma i en blogg som denna. Må hända att anledningarna på ett sätt hade passat in med tanke på bloggens rubrik men ett löfte ska jag väl ändå lyckas bevara - att inte göra denna blogg till en "idag-har-jag-druckit-kaffe-och-haft-sex" -blogg.

Livets mening är för vissa att slå sig ned i en skinnfåtölj med ett glas rött vin och en bricka ost. Att bara ta det lungt kan vara skönt ibland. Dock måste man anstränga sig aningen för att över huvud taget komma någon vart i livet. Ibland måste även den blyge öppna käften och säga ifrån, ibland måste även den fege vara modig och riskera livet, ibland måste även den skämtsamme vara allvarlig för att lära känna sig själv.

Alla har någon gång ljugit för att undvika konsekvenserna av sanningen, för att senare inse att sanningen aldrig var ett hot. Vi gör allt för att skydda vårt eget skinn, allt för att inte råka illa ut. Det finns en stor egoist inom var och en av oss. Den som förnekar det har aldrig varit deppig, mått dåligt eller kännt sig ensam. Det lilla man kräver när man till exempel känner sig ensam är närhet, en kram, någon att prata med. Min lärare sa att jag hade "en mörk syn på livet" när jag påstod att alla skulle göra i princip vad som helst för att komma ut ur fängelse, allt för sitt eget bästa.

Ödet är en mycket lustig sak som jag nog aldrig kommer förstå mig på. Vad jag vet så påstår man att det var ödets fel först efter att något har hänt. Att tro på ödet är att ta ett steg framåt och två bakåt. Jag klandrar ingen som tror på ödet men menar samtidigt att man måste se framåt och inte fastna i det förflutna. Låt oss leka med tanken att man har varit med om en trafikolycka. Dagen efter olyckan skyller man allt på ödet. Det jag inte förstår är varför man aldrig hör någon som tappar tron på ödet, trots att man aldrig kommer kunna bevisa motsatsen. Det kan vara för att "ödet" är ett annat ord för livets mening. Det kan också vara för att man vill ha något att skylla allt på. Att skylla på ödet är för mig som att säga inför en fotbollsmatch "jag hejjar på vinnarna".

Vi vet inte varför vi lever. I alla fall inte teorektiskt. Praktiskt är det för att två människor har haft sex. Vi vet inte varför vi dör. I alla fall inte teoretiskt sett. Tror man på ett liv efter döden så är det klart att man kan påstå att vi dör för att vårt nästa liv ska bli bättre. Det ironiska är att hur vida detta stämmer eller ej får vi aldrig veta. Om vi inte börjar tro på spöken vill säga. Kanske träder ett spöke fram bakom soffan och berättar för dig att livet efter döden är som paradiset i himmeln - vilket hade varit högst religiöst. För mig har i alla fall alltid himmeln varit förknippat med Gud och helvetet med djävulen.

Jag vet ingenting egentligen. Allt jag vill är att få folk att reagera, att folk ska öppna sina käftar och säga vad dem känner. Detta kanske är ett känsligt ämne men det finns nog inget intressantare än livet. Vi föds, vi växer upp - oftast till miniatyrer av våra föräldrar, vi pluggar, jobbar, går i pension och dör. Ingen vet varför ändå tycks de flesta ta det med ro. Eller så består världen av fega individer som inte vågar säga sina åsikter. Folk följer alla ideal som skapats för att sälja så mycket som bara möjligt av skit. Människor som inte vågar gå sin egen väg.

Som jag skrev i "Musikens betydelse" så betyder musiken väldigt mycket för mig. Den är en av anledningarna att jag lever än idag. Vännerna är en annan väldigt stor del av livet. Samtidigt är det just vännerna som är mina största fiender, dem har en obeskrivlig makt över mina känslor. Lämnar bara en av mina vänner mig så känns hela livet rätt meningslöst. Livet består av känslor i mängder. Jag har inte sovit en sekund i natt på grund av just känslor. Även bilder betyder väldigt mycket för mig, dem får mig att tänka på ett helt annat sätt. Att sätta sig ner och kolla på en bild i några minuter för att sedan skriva ner sina tankar om den är något alla borde testa.

Sanningen är att jag inte vet vad meningen med livet är. Jag trodde att jag visste. Hoppas att ni reagerar och komenterar nu. Det hade betytt mycket för mig. Våga vara er själva, våga stå för era åsikter.