Nedan förljer de ord jag länge velat få ur mig
men aldrig haft ork eller lust att skriva ner.
Mitt hat mot människans största fiende kärleken,
mitt hat mot den idiot som kom på denna sjukdom.

Jag är säkert inte ensam om att det har pirrat i magen när jag sett en person. Känslan av att vara kär är svår att beskriva, trots det vet alla hur det känns. Kärlek har till och börja med enligt mig inte ett dugg med utseende att göra, inte heller tror jag på någon så kallad "romans". Kallar man ett förhållande för en "romans" så har man indirekt bortsett från vad äkta kärlek är. Kärlek är ingen lek, vilket man lite vitsigt skulle kunna tro på ordet och det är framför allt ingen kär lek.
Det farligaste man kan göra är att bli kär i en av sina finaste vänner. Den som inte har hört uttrycket "kärlek dödar vänskap" har aldrig varit kär och bör nog hålla sig borta från kärlek då personen i fråga antagligen aldrig har haft tur och förmdligen inte kommer få det heller.

En vän ska man enligt mig kunna lita på, snacka om nästan vad som helst med, ringa mitt i natten utan att helvetet brakar loss. Blir man kär i sin "finaste" vän så tar man risken att förlora den lika snabbt igen. Håller det inte mellan två personer så förlorar man direkt respekten för vännen och vågar aldrig mer lita på den på samma sätt igen. Ibland kan det till och med gå så långt att man säger upp kontakten. Detta är kärlekens hämnd för att man var lycklig den korta stund ens förhållande höll. Inte nog med att man nu tappat tron på kärleken, man får även ett helvete med att lita på sin före detta "finaste" vän. Då har jag ändå glömt nämna det värsta - svartsjukan. Ett fenomen utan dess like. Har man riktig otur kan det bli en livslång tvist, allt för att hämnas den lycka man känner innerst inne. Svartsjuka kan visa sig på en mängd olika sätt men oftast börjar det med att en oönskad person dyker upp i ens väg.

Vad gör man?

I kärlekens hetta - vad som helst för att bli av med detta otroligt farliga monster. Tanken på att han/hon kanske försöker ta den man älskar från en ligger som ett åskmoln i bakhuvudet. Det man inte tänker på när man är svartsjuk är att svartsjukan i sig kan ställa till mer problem än det där monstret som egentligen kanske är ens största hjälte. Vad jag menar är att den person som sätts på åskådarläktaren när två tjurrar löper amok tröttnar rätt snabbt på både vänskap och kärlek.
Man måste - hur svårt det än är - någon gång inse att den person, det så kallade monstret även kan vara ens största hjälte. Jag brukar inte rangordna vänner men innserst inne tror jag att vi alla gör det automatiskt. Utan den där absolut finaste vännen - som man kan snacka om allt med - går livet under. Monstret som jag valt att kalla personen kan även vara ens kärleks "finaste" vän. Du bör med andra ord vara tacksam för att han/hon finns, för det sista du vill är väl att din kärlek bryter samman.

Jag är ingen ängel, inget litet underbarn som gör allt rätt - även om vissa verkar tro det. Svartsjuka har även drabbat mig och jag kan bara beklaga dem dumma saker jag har sagt och gjort. Det finns inte mer att göra än att gå vidare och försöka glömma det som varit, försöka se monstret som ens hjälte och le stort. Mitt liv har inte varit lätt och jag försöker inte bortförklara allt dumt jag gjort. Jag står för mina handlingar hur mycket jag än ångrar vissa. Dock måste även den mest irriterade människa förstå att en svartsjuk person inte har någon kontroll över sig själv. Kärlekens hämnd är ljuv.

Kloka klocka koka kaffe, kära kaffe kom.

Ibland känns livet väldigt meningslöst.
I all sin ensamhet sitter man och stirrar in i väggen.
Tänker att nu har jag "bara" ungefär åttio år kvar.
Kanske borde jag göra dem sista åren till de bästa..
men inte i det här livet.

Jag vet inte hur man ska beskriva känslan av något obefintligt, något tomt, något som inte tycks existera. Den bästa beskrivning jag kommer på är drömmen. Solen lyser in genom ditt fönster, det är lördag morgon, du har inte sovit så bra på länge. Precis innan du vaknar ska du - i din dröm - sträcka dig efter en kanelsnäcka men du får inte tag på den. Du försöker gång på gång och börjar nu bli irriterad och din arm känns allt tyngre, då vaknar du.
Den känslan är ungefär lika obehaglig som tanken på att livet knappt har någon mening. Att Gud skulle finnas eller existera är för mig bara ett rykte, en myt - kanske finns han/hon men än är jag inte övertygad, därmed är inte Gud min anledning att leva. Djävulen kan jag härmed inte säga att jag tror på eller lever för - Gud utan djävulen vore som en människa utan hjärna. Vissa saker hör bara ihop. Jag skulle kunna dra upp en rad olika typexempel på saker som betyder mycket för en stor del av befolkningen men det orkar jag inte göra.

Det som får mig att inte avsluta hemskheterna, trycka på "stäng av" är naturligtvis dels det faktum att det aldrig har funnits en knapp att trycka på för att ta sitt liv. Den riktiga anledningen är något som har en mening, något som det ligger en tanke bakom. Jag pratar om musiken. Hur länge har inte musiken funnits?
Musik är för mig - i praktiken - ett antal olika ljud i en eller flera fasta takter/rytmer. Detta innebär att man i princip skulle kunna säga att musiken fanns innan den fick ett namn. Jag vet inte hur tacksam jag är för det men tacksam är jag. För mig har musiken alltid varit det som betytt mest för mig. När ens vänner sviker, när ens familj glömt en, när man sitter djupt i skiten då finns den där. Det kan vara allt från Jazz, Pop och Hip-Hop till Rock och Metal, gengrar i sig har inget värde för tillfället. Vad jag menar är att musiken har ett budskap oavsett hur lite man gillar det ytliga - det örat kan uppfattar.

För två år sedan blev jag "dumpad" av en tjej - min första flickvän om man nu vill räkna henne som det. Personligen skulle jag inte göra det under de omständigheter som rådde då. Nog om det.
Tiden efter var jag väldigt deppig och ville knappt stiga upp ur min säng. Hade det inte varit för att jag var så jävla tvungen att få betyg i grundskolan så hade jag sovit vidare. Efter en dryg dag i skolan kom man hem, tyngd av alla läxor och arbeten man ofta fick i nian. Direkt gick jag upp på mitt rum, stängde dörren bakom mig och satte mig framför datorn. Nej, jag är ingen datornörd, det var musiken jag ville åt. I det här fallet Slayer. Deras texter handlar mest om Gud och djävulen men även kärlek och livet. Hela eftermiddagar och kvällar satt jag och lyssnade på en och samma skiva om och om igen. jag tror att jag hann komma upp i ungefär femtio spelningar på en vecka.
Sedan hittade jag Monster Magnet bland morsans skivsamling. Jag gjorde samma sak med dem, jag har inte tröttnat på varken Slayer eller Monster Magnet - dem betyder för mycket.

Jag kan sitta i timmar än idag och tänka på hur livet hade varit utan musik. Om jag ens hade levt vill säga. I dagens samhälle förekommer det dock tyvärr fördomar och vissa musikstilar tar då inte ut sin rätt. Det kvittar vilken musiktstil man gillar eller vilket band man älskar. Det finns inga normer för vad bra eller dålig musik är. Musiken är högst personlig och man måste lära känna sin musik. Lära känna skaparen bakom musiken, få en relation till den för att sedan kunna utnyttja musiken i krislägen.
Lyssnade du till exempel på Håkan Hällström första gången du hade sex så är det svårt att inte tänka på sex när du sedan hör Hällström igen. Om din föräldrar lyssnade mycket på The Beatles när du var liten är det svårt att inte gilla dem nu när du är stor.
Det som betyder mycket för någon annan kan man aldrig ta ifrån den. Du betyder till exempel väldigt mycket för dina föräldrar, kanske är det därför det är så svårt att ta sitt liv. Innerst inne vill man inte såra någon men på utsidan framstår man som världens största egoist bara man nämner självmord.

Nu ska jag vara en duktig pojke och krypa till sängs. I morgon ska klassen nämligen till Arkivmuséet och bli uttråkade av det ointressanta dem har att visa. Jag kommer vakna med en tanke i huvudet - "jag vill sova längre". Ni får som sagt ursäkta mina långa texter. Jag hoppas att ni njuter i alla fall lite av att få ta del av mitt liv. Godnatt och gott nytt år, för att inte tala om gula kycklingar.

Hade väl inte tänkt skriva speciellt mycket denna natt.
Dels är jag trött och sedan vet jag inte heller hur man
skriver i en blogg eller vad man ska skriva. Att jag skaffat
en blogg är väl egentligen bara en impulssak för att få
skriva av mig lite.

Det är så mycket som händer just nu. Förra veckan hade vi nationella prov i svenska, det gick väl sådär. Den här veckan har vi någon form av tema-vecka. Bara man hör det ordet "tema-vecka" så drar man en djup suck för sig själv. Det blir inte bättre av att temat är "Modernism" vilket jag inte ver ett skit om egentligen. Kanske lär man sig något under veckans gång men faktum kvarstår; jag hade gärna stannat hemma i sängen istället.

På tal om att sova så sov jag ungefär fjorton timmar igår, det var skönt. Dock är det lite lustigt med sömnen för om man sover för mycket så blir man bara tröttare. I princip skulle man kunna säga att ordet "sömn" förlorat sin betydelse om man sover i över tolv timmar. Inte nog med att man inte blir ett dugg piggare, man får även huvudvärk resten av dagen. Trots allt klagande från min sida så älskar jag att sova. Att drömma sig bort till sin egen värld. Slippa alla problem som man ställs inför i det verkliga livet. Det är nog - vid närmare eftertanke - i sina drömmar man verkligen är sig själv. Hjärnan slår av och man kan hitta på vad man vill utan hinder.

Jag har ett stort problem. Ett problem som andra säkert stör sig på och som jag gärna hade sluppit. Jag kan inte fatta mig kort. I början av den här bloggen så skrev jag att jag inte skulle skriva så mycket men jag har redan skrivit mer än de flesta gör på en dag i sin blogg. Kanske kan jag lösa även detta problem i sömnen vilket i sig hade varit ett problem då jag aldrig kommer ihåg vad jag drömt.

Att skriva blogg var nog inte så farligt utlämnande som jag hade fått för mig.
Det kändes som att upplysa sina närmaste vänner om hur ens dag har
varit eller i detta fallet ens natt. Nu ska jag dra mig tillbaka och
krypa ner i min sköna säng och i alla fall försöka sova några timmar.