Fyra ljus brinner i afton.
Fyra delat på två blir två.
Två dagar kvar till julafton.
Två dagar utan julkänsla.

I min förra blogg skrev jag att jag skulle sluta blogga. När jag skrev det hade jag väl ärligt talat redan funderat ut den här bloggen. Jag funkar ungeför som alla tv-kanaler. Plannering är vägen till framgång men akta dig för att bli tjatig, då förlorar du tittare.
Ingen kan ha undgått köttskandalen som SVT så "noggrant" undersökte. Kankse maler ICA om gammalt kött och märker det med dagens datum men den stora frågan är väl ändå vem som inte märker att köttet är gammalt? För det första så luktar gammalt kött som.. du vill inte veta. För det andra så blir kött grått när det surnar. Det är bara en blind människa som inte kan se att köttet är gammalt och således spelar det ingen roll att dem märker om köttet. För är man blind så ser man inte heller datummärkningen på förpackningen.

Jag kan inte sluta störa mig på nyheter på tv. Idag snackade dem om miljön för hundrafemtionde gången. Antarktis var i kris, det var förfärligt så dåliga vi männsikor är, vi är värdelösa, vi förstör bara. Det ironiska var att samtidigt som den inkompetenta reportern snackade med tal fel så fick man se ett stort fatyg avgå mot just Antarktis. Hur mycket olja och avgaser lämnar inte det efter sig? Patetiskt att sitta och klaga på mänskligheten när man förstör den själv.

På tal om media så förstorar dem upp allt kring julen. Varför firar vi jul? Personligen gör jag inte det för att jesus ansåg sig förtjäna all uppmärksamhet just den här helgen. På julen kollar man på Kalle Anka, äter julskinka och dansar runt granen om man inte redan kysser tomten. Sedan ska man byta julklappar med varandra, ett fenomen som är helt värdelöst vid närmare eftertanke. Alla vet säkert att ett minus ett blir noll och likaså tio minus tio. Alltså tjänar man inte ett öre på julafton. Inte vad vi vet i alla fall och hade vi fått veta hur det verkligen låg till så hade hälften insett att dem gått back hela livet.

Varför byter vi julklappar? Varför inte?

Faktum är att hade det inte varit för att det var en tradition så hade vi aldrig gjort det. Det krävs en traditon för att människan ska vara så snäll. Det krävs dödsstraff och livstids fängelse för förlåtelse enligt många. Vi lever i ett samhälle av normer och traditioner som inte allt för ofta är totalt överskattade. Förljer man inte alla lagar och normer så är man inget att ha. Då kan man lika gärna ta en pistol och skjuta sig i huvudet. Är man kille och har rosa skjorta då är man direkt klassad som bög eller onormal.

Jag är medveten om att jag klagar mycket. Det är inte för att jag gillar att klaga, det är för att andra inte vågar. Folk är för fega för att säga sina åsikter om saker och ting. Inte ens i film är det frittfram, där ska minsta lilla ord - som anses fult - vara cencurerat. Överallt snackas det om pressfrihet och uttrycksfrihet hit och dit men jag kan inte se den någonstans. Antar att allt är relativt. I Nordkorea har dem bara sex frisyrer att välja på., allt annat är straffbart.

Inatt har jag lärt känna nytt folk. Trevligt folk, ärligt folk, den typen av människor som jag uppskattar. Nu är det inte många vakna längre. Det är i princip bara jag och jag är vaken för er skull.

Ett lugn sprider sig i rummet.
Kanske för att ljusen är tända och
lugn musik spelas. Allt
känns allmänt tragiskt.

Det är inte ofta jag känner mig oälskad. Vill inte säga att jag är hatad för det är jag inte, inte än. Ibland kan det dock kännas som om folk inte vill snacka med mig. Anledningen till det kan vara många och jag vill inte lägga ner tid på att försöka finna ens en av dem. Kort sagt skulle jag vilja påstå att dem som älskar mig får göra det - dem andra har ingen talan i min närhet. Sina vänner älskar man för vad dem är, inte för vad dem skulle kunna bli eller vad dem kunde varit.
Det finns säkert tusen anledningar till att man känner sig deppig. Vissa skulle kalla en för emo bara man nämnde att man inte mår bra. Jag tycker dock att man ska behandla folk med respekt. Man bör inte dra för snabba slutsatser och tro att man alltid har rätt. När jag tänker efter så kan man inte dra för snabba slusatser med vilje. Det är som att säga "misstolka rätt", det går inte att göra.

När tystanden tränger sig på tar hjärnan över. Tankarna känns som ett spindelnät av skit. Orkar inte skriva mer nu. Kanske slutar blogga också. Vad är meningen med det när ingen komenterar? Vad är meningen med att lägga ner tid på att skriva ner en massa skit när ingen bryr sig? Vad fan är meningen med en blogg om ingen reagerar? Fega idioter.

Vi ses kanske en vacker dag. Ni får ha ett bra liv.

Surret av datorns fläkt överröstar
John Lennon och hans mästerverk
vilket inte är någon vidare effekt. Hade
det inte varit för att klockan snart är ett
på natten så hade jag höjt volymen en
aning och njutit fullt ut.

Mina tankar den här natten är inte många men det betyder inte att dem är små. Lika irriterad som jag är över datorns inte allt för upphetsande läte, lika irriterad är jag över den uppförstorade miljökatastrofen. En katastrof som upptäcktes ungefär femtio år för sent. En katastrof som vi människor gärna lägger ner lite för mycket energi på då vi ofta har ett behov av att rädda och bry oss om varandra. Enligt mig har katastrofen blivit en dålig anledning att inte skänka pengar till Afrikas fattiga.

Varje dag dör människor av svalt, fattigdom och torka. Allt medan vi i Sverige och i stora delar av Europa går runt och plockar skräp, stänger av TV-apparaten och lämnar bilen hemma. Ibland undrar jag hur patetiska man får bli. Ta till exempel Afrikas befolkning, inte sitter dem med en TV, inte har dem en bil stående till ingen nytta, inte har dem något skräp att slänga.
Jag är inte för en naturkatastrof men jag tycker inte att det är rätt att folk i Afrika ska behöva lida för att vi i väst-världen har blivit pedanta. En riktig katastrof beräknas det bli för våra barnbarn och deras barn.

Sedan när började så många tro på liv efter döden? Sedan när började vi bry oss mer om människor som ännu inte finns än de stackars barn i Afrika som knappt har mat för dagen?

Ska man tvunget göra något för sina barnbarn - som vi bara kan anta kommer att komma till världen - så ska man sälja bilen, strunta i att köpa en platt-TV och skänka pengarna till saker som gör märkbar skilland. Jag kan inte förstå varför vi ska bry oss så mycket om våra barnbarn, dem kommer inte kunna tacka oss om det är ett tack vi vill ha. Barnen i Afrika däremot kommer att tacka oss redan om ett år, kanske i morgon, kanske om en månad, dem uppskattar det lilla. Alla människor ska enligt mig få chansen att vara lyckliga, om än bara för en dag.

För att man över huvud taget ska kunna hjälpa andra måste man själv må bra, det är vad jag tror. Afrikas befolkning hinner dö ut innan miljö-insatserna ger synbart resultat. Ska jag vara ärlig så tror jag ändå inte att dem hade brytt sig så mycket om det blev någon grad svalare eller någon procent bättre luft. I förhållande till det lidande som afrikas folk måste utstå utan mat så känns hela miljögrejen rätt fjollig.

Jag är inget geni och tror inte att jag är det heller. Detta var bara tankar, gillar ni inte dem så får ni väl börja tänka själva. En dag finns vi inte längre, den dagen kommer allt närmre så varför inte se till att göra folk som lever lyckliga. Om hundra år lär det vara för sent.

Klockan är snart två på natten och det känns
lustigt att det snart är över. Snart har man gått
ut gymnasiet. Jag har aldrig varit glad för skolan
och än mindre glad för alla prov.

Det är med en djup suck som - aldrig känns så djup när man har ont i halsen - jag kollar ut genom fönstret och konstaterar att i morgon kanske det är vitt på marken. Det var nämligen allt annat än varmt när jag cycklade till skolan igår. Jag har ingen riktigt bra anledning att skriva just nu, hatet inom mig bara växer, hatet mot allt och alla. Det blir så när man har tråkigt och ens ben helst skulle sprungit ett marathon eller varför inte broloppet (om det fortfarande funnits). Tro det eller ej men nu ska jag göra lite läxa. Bilden av en stor ansamling folk som bokstavligen tappar hakorna passerar i min hjärna och för en stund känns natten till och med lite rolig.

John Lennon känner alla till men mina känslor när jag hör hans låt Imagine är det få som bryr sig om. Med tanke på det lilla antalet människor som komenterar min blogg så förvånar det mig att jag inte lagt av med bloggandet. Kanske borde jag aldrig börjat skriva blogg, det kanske var en idiotisk sak.

Folk kanske tar illa upp?

Jag ska vara ärlig, jag bryr mig inte. Hade ni tagit illa vid er så hade ni självklart sagt det till mig. Nu ljög jag en aning då jag misstänker att folk är rädda för att säga saker till mig. Har man otur så kommer jag med en stor hammare och slår ner den som öppnar käften. För att förebygga den dag då ni inte ens kan se mig i ögonen så klargör jag nu att hotet ska tas med en smula ironi.
Imagine frambringar skuldkänslor. Skuldkänslor för allt jag gör, allt jag tror att jag har gjort och även för det som blev fel först efter jag ångrat det. Jag vill inte kalla det för ångest för i så fall skulle jag haft kronisk ångest vilket vore en tragedi för dem stackars människor som stöttar mig i vått och torrt. Samtidigt hade det varit lite ut av nattens ljus för vad jag vet så är skadeglädje den enda sanna glädjen.

Jag borde sova nu men den som sa att sömn gör en piggare var antagligen rätt trött själv. Sover man för mycket och då antagligen gott - då vill den smarte sova vidare. Än sjukare blir det när man inte orkar sova - det fenomenet har jag ingen lösning på. En fågel viskar i mitt öra att det kan vara nattens ljus som blåstes ut. Det är svårt att se i mörker om man inte är en katt. Hur korkad jag än verkar så tror jag inte att katter kan läsa och således var meningen om hundens byte onödig.
Ett gott tecken på att man ska avsluta nattens blogg är när onödiga meningar börjar dyka upp lite "hipp som happ". Med det sagt var allt sagt och det som inte är sagt återstår att säga men att säga det som inte är sagt vore som att utrota alla myror för att sedan påstå att dem är ett hot.