När jag var liten hatade jag värme. Solens strålar var det sista jag ville se. Min kropp var om möjligt ännu mer emot hettan från det stora brinnande klotet. När jag kröp ner i min säng på kvällarna var ryggen röd som en solmogen tomat. Det sved och gjorde ont. Dagen efter var det som om ingenting hade hänt. Jag följde med familjen till stranden och badade i havet.

Nu är det snart två år sedan jag satte en fot i ett hav. Det känns en aning lustigt med tanke på hur det brukade vara. Samtidigt som det känns skönt att slippa den press som det ändå innebär att bada öppet. Alla normer över hur man ska se ut, hur man bör ha tränat och vilka badskorts man absolut inte ska ha. När man var liten tänkte man inte på det men nu ligger det som ett när runt hjärnan. Vad man än gör eller säger så finns tanken där. Passar jag in?

Det jag kan sakna med att inte vara på stranden är att jag inte får den mängd sol som jag hade fått annars. Solen gör en glad när den skiner. Ibland funderar jag över hur ett ting kan ha så mycket makt. Hur kan solen ha sådan makt att så fort den skiner tillräckligt mycket, då åker halva Sverige till stranden. När solen slocknar då dör hela världen. Inte för att solen "lever" på det sättet men en viss makt har den trots allt.