Tankarna flyger runt som en svärm bin runt honung i min hjärna just nu. Allt från körkort, flytt och jobb till vänner, kärlek, livet och döden. Precis som med bina är det svårt att urskilja tankarna från varandra. Nej, jag är inte full eller något sådant, det är bara så mycket som händer just nu och i princip ingenting slutar som det borde. I princip ingenting i alla fall.

Tell me where am I now
Why, where & how?

Magen snurrar som en tvättmaskin på högvarv och känslan av ovisshet blandas med en obehaglig känsla av att något kommer gå åt skogen inom snar framtid. Folk brukar säga att dem längtar tills dem blir arton, det gjorde jag med när jag var sexton. Det får jag äta upp nu när jag är nitton. Allting ska ske på "eget ansvar" och man ska veta allting själv. Jag kan inte påstå att jag vet så mycket som jag kanske borde. Bortförklaringarna är många och dåliga. I grundskolan var jag den där lata personen som inte "orkade" jobba på lektionerna och ännu mindre hemma. På gymnasiet blev det kanske lite bättre men det var dem estetiska ämnena som jag fick höga betyg.

Vad det nu betyder vet jag inte. Två eller tre bokstäver som egentligen bara betyder "väl godkänt" eller "mycket väl godkänt", vad det var som var så godkänt fick man aldrig veta. "Bra jobbat Johan, du har fått MVG!", klart att man blir glad och nöjd. Betyg har ju fått den effekten på oss, det är något bra. När man sedan frågade en lärare varför man fick sitt betyg så var det allt som oftast "skicka ett mail och fråga, vi har inte tid att ta det nu". Kom man ihåg att skicka det där mailet? Nej det gjorde man inte för man hade aldrig tid till det. Det enda som fanns i huvudet på i alla fall mig var läxor och prov.

Rather be dead than alive by your social values
Rather be dead than alive by your tradition

Betyg har egentligen ingen betydelse, dem finns där bara för att man ska kunna jämföra med andra elever. Vem är bäst? Det är så samhället är uppbyggt, det måste alltid finnas någon som är bäst, annars är det inte på allvar. Hade det inte varit smartare med ett omdöme i varje enskilt ämne?  Ett omdöme där respektive lärare skrev exakt vad han/hon tyckte och tänkte om en, staplade upp exakt vad man hade visat att man kunde under terminen.

Det är inte svårt för lärare att sätta beyg i dagens samhälle, i alla fall inte med hänsyn till ens kunskaper för dem sätts oftast inte efter kunskapen, utan efter en undermedveten jämförelse med andra elever. Det är där det svåra för lärare kommer in. Kan han/hon verkligen få det betyget om den eleven bara fick ett VG?

It's not O.K.
To pretend everythings alright

En ständig jämförelse med andra, en jämförelse som vi aldrig kommer ha någon nytta av. Det är nämligen inte ofta man arbetar med sina klasskamrater, inte vad jag vet. Man kommer med strösta sannolikhet speciellt inte jobba med den specifika person som läraren jämförde en med i gymnasiet. Det hade nog trots allt varit bättre om varje elev fick enskilda omdömen och att högskolorna sedan gick på ens kompetens och inte en massa obetydande statistik. Jag menar, säg att du behöver en viss summa poäng för att komma in på en högskola. Dem poängen får du genom dina betyg i gymnasiet om jag inte missminner mig - klockan är halv fyra på natten nu. Det betyder att du kan ha MVG i alla ämnen utom samhälle och ändå komma in på ett program som är samhällsinriktat. Vad spelade betyget i samhälle för roll?

Jag hade till expempel hur lätt som helst kunnat få jobb som grafiker nu, oavsett mitt betyg i graf. Jag har arbetsprover så det räcker och blir över, saker som jag har gjort hemma, på min fritid. Det finns saker med skolan som är ganska konstiga egentligen. Det är skönt att ha gått ut gymnasiet, det är ingen tvekan om det men nu växer kraven på en, ibland känns det som om ens föräldrar vill bli av med det dem innerst inne älskar mest av allt i hela världen, deras barn.

All You Hear Is - What You Fear And
All You Fear Is - What You Don't Know
All You Know Is - What You See
And What You See Won't Last Forever

Jag har nog inte samma syn på jobb och pengar som mina föräldrar. Dem tycks tro att ett jobb gör en lycklig och att man måste ha pengar för att över huvud taget kunna finnas till. I min värld klarar man sig utan att vara den där arbetsnarkomanen. Det är väl klart som fan att ens pengar tar slut om man köper skor varannan vecka och lägger pengar på sprit och onödiga saker som gör en lycklig för stunden. Jag påstår inte att mina föräldrar lägger pengar på sådant, jag fattar bara inte hur det kan vara så svårt för vissa att se det fina i det lilla. Stunderna med familjen och vännerna för att inte tala om ens grannar. Jag skrev en dikt i tvåan på gymnasiet, blev faktiskt ganska bra om jag får säga det själv. Den handlade om mig och området jag bor på, känslan är nästan obeskrivlig här. Det är många som säger det, många som känner den speciella andan som finns här. Jag tänker inte gå in på det närmare nu men kanske i ett senare inlägg "Djingis anda", jag får tänka på saken. Det har jag ju tid med nu när jag är arbetslös.

Just the perfect fantasy
Cling on to illusions of industry dream
Your body, your beauty will fade
Fit the pieces, adjust the smiles
You will try, try, try, try
To fit in, to fit in for the perfect li(f)e

Jag kommer inte på någon snygg övergång mellan föregående stycke och detta så därför blir det inget mästerverk denna natt. Igår funderade jag på att blogga - som det så fint kallas - mitt på dagen men det hade inte blivit samma sak. Känslan som infinner sig när man skriver på natten är en mer sorgsen känsla, ensamhet och man blir aldrig avbruten.  Som vanligt spelas det musik på låg volym med respekt för grannarna. "Road back home" med Zakk Wylde. Det bildas snabbt en klump i halsen, det är helt otroligt vad en låt kan beröra en. Det är svårt att inte återkomma till musiken, den finns där alltid i bakhuvudet.
Ännu en idé jag har, på tal om andra kanske kommande inlägg här i bloggen, är att djupgående analysera en låttext. Ni hade kollat snett på mig om jag gjorde det, speciellt om jag satte mig med ett sådant projekt klockan tre på natten. Tanken slår mig att jag har hört någonstans att man inte tänker lika klart på natten. Det kan inte stämma, jag hade aldrig kunnat skriva allt detta mitt på dagen, men det har väl med den där känslan att göra. Ensamheten bara växer. Ska jag vara ärlig så saknar jag skolan. 

My hands feel empty
no one to hold
I can sleep what side I want
It's not the same with you gone
Oh if you'd come home

Det är tur att man har sina vänner, annars hade man aldrig klarat sig genom alla skolår. Allt handlar dock inte om skolan, det finns vänner som inte har med skolan att göra. Jag gillar inte att dela in människor i olika "fack" men ibland så måste man göra det för att kunna förklara. Det finns dem vänner som man snackar med bara för att det är roligt sedan finns det dem som man snackar med om mer allvarliga saker men det finns ju även en blandning. Alla har nog drömt om att hitta den där människan som i princip en kopia av en själv. Personen som tycker och tänker nästan exakt samma  som en själv. Känslan när man hittar den personen är obeskrivlig. Det är som att det var meningen, nästan så att man börjar tro på ödet. Helt plötsligt kan man säga dem där sakerna som man aldrig vågat eller velat säga till någon. Personen förstår och kan utveckla ens tankar precis som om man hade samma hjärna. Ännu värre nlir det när personen är av motsatt kön och rent genetiskt inte ska likna en själv. Det är svårt att inte gilla den personen, det är svårt att inte bli förälskad och nästan besatt. Plötsligt var man dubbelt så stark och smart. Jag tror att jag har hittat den personen - inga namn - du vet vem du är. Det är tack vare den personen som jag sitter och skriver detta nu. Den personen har inspirerat mig med sina ord och tankar så mycket att jag snart har skrivit för mycket. Tack för att du finns!

Bloggen börjar ta en ny form nu. Jag är mer öppen och den är inte längre lika ämnesinriktad. Ämnena så som kärlek i ett inlägg, det höll inte i längden. "Tankarnas flykt" beskriver det ganska bra, en helt spontan blogg där tankar blandas med åsikter och mycket musik. Dem där mörkaste inläggen om ångest och sorg känns avlägsna nu. Jag diskuterade i och för sig döden tidigare idag. Vad händer efter döden?  Vi lever för våra vänner, vår familj och dem vi älskar, det är en del av meningen med livet, en stor del om ni frågar mig. Jag är ganska säker på att man inte kommer tillbaka till alla dem man älskar när man väl har dött.  Hur kan döden ha någon mening när ordet död i princip är motsatsen till liv? Man lever bara en gång, varför inte ta vara på det man har istället? Det kanske inte är mycket men det finns alltid dem som har mindre. Livet är en ständig jämförelse. Döden är ingenting, en tom sida i en bok om en person. Jag har i alla fall aldrig hört talas om en självbiografi om att leva i döden.

Does it bother you now all the mess I made
Does it bother you now the clothes you told me not to wear
Does it bother you now all the angry games we played
Does it bother you now when I'm not there

Ursäkta mitt inlägg på ca tre A4-sidor. Många tankar som sagt. Nu ska jag försöka sova och hoppas på att jag vaknar även imorgon. Godmorgon! (04.12)

Fläkten går på högvarv och hörlurarna svider mot öronen. Klockan är kvart i fyra på natten. En normal männsika sover nu, jag är ingen normal människa. Jag kan vara vaken i tretton timmar och ändå bara sova åtta timmar natten därpå. Som om inte det vore nog så äter jag ytterst sällan frukost, magen tillåter inte det. En normal människa raderar sin blogg när ingen längre läser, jag kan inte. Mitt behov av att behålla saker som jag själv skapat är för stort.

Mitt senaste inlägg var inget att hurra för, det var kort, innehållslöst och jag säger inte att detta blir bättre. Jag har ett behov av att skriva av mig, det var trots allt två till tre månader sedan nu. Förr fanns det folk som tog illa vid sig av mina inlägg men det tror och hoppas jag att man slipper nu. Förr var jag den som snackade med alla, kunde skratta med i princip vem som helst. Nu vet jag inte längre. Risken att förlora en vän eller två - vilket i och för sig börjar bli en vana - är för stor, jag lyckas alltid. Ber om ursäkt för detta.

Your only friend inside
the scars that never mend
This trips inside the dark
The never ending rain
Kill the past
Nothing's the same

Jag försöker bortse från mina tidigare inlägg men det är svårt. Min svenska var bättre, inläggen intressantare och framför allt mer välskrivna. Längtan efter att kunna skriva om den man älskar är stor. Det har jag inte kunnat göra på ett år nu, det känns som om ett kommer bli två. Känslan av att leva för någon annan finns inte längre, närheten att kunna kramas och mysa är väldigt långt bort.
Nu orkar jag inte skriva längre. Klockan är halv fem.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.