Fläkten går på högvarv och hörlurarna svider mot öronen. Klockan är kvart i fyra på natten. En normal männsika sover nu, jag är ingen normal människa. Jag kan vara vaken i tretton timmar och ändå bara sova åtta timmar natten därpå. Som om inte det vore nog så äter jag ytterst sällan frukost, magen tillåter inte det. En normal människa raderar sin blogg när ingen längre läser, jag kan inte. Mitt behov av att behålla saker som jag själv skapat är för stort.

Mitt senaste inlägg var inget att hurra för, det var kort, innehållslöst och jag säger inte att detta blir bättre. Jag har ett behov av att skriva av mig, det var trots allt två till tre månader sedan nu. Förr fanns det folk som tog illa vid sig av mina inlägg men det tror och hoppas jag att man slipper nu. Förr var jag den som snackade med alla, kunde skratta med i princip vem som helst. Nu vet jag inte längre. Risken att förlora en vän eller två - vilket i och för sig börjar bli en vana - är för stor, jag lyckas alltid. Ber om ursäkt för detta.

Your only friend inside
the scars that never mend
This trips inside the dark
The never ending rain
Kill the past
Nothing's the same

Jag försöker bortse från mina tidigare inlägg men det är svårt. Min svenska var bättre, inläggen intressantare och framför allt mer välskrivna. Längtan efter att kunna skriva om den man älskar är stor. Det har jag inte kunnat göra på ett år nu, det känns som om ett kommer bli två. Känslan av att leva för någon annan finns inte längre, närheten att kunna kramas och mysa är väldigt långt bort.
Nu orkar jag inte skriva längre. Klockan är halv fem.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.