Livet spelas upp på repeat. Du trycker på stop men inget händer. Någon har raderat alla vackra scener i ditt liv. En skräckfilm utan slut, en film som aldrig upphör att existera hur många gånger du än bränner den. Det var aldrig din mening att behålla den, aldrig din avsikt att det skulle bli en skräckfilm. Du var aldrig regisören. Filmen har börjat leva sitt eget liv. Den binder fast dig, trycker upp dina ögonlock, slår bort allt annat - filmen är ditt öde, du slipper inte undan.

Cause we all watched the buildings fall
Watched the scales fall from our eyes.

Du skriker. Din hals blöder. Du har gjort världen döv. Ditt klagande skadar. Inte bara dig. Din omvärld. Du har gjort världen blind. Du blöder. Omvärlden stampar i ditt blod i sin vardag, det stänker upp på någon annan. Dig ser de inte. Syns du inte, finns du inte. Syns du för mycket, försvinner du i mängden.

We act like none of this matters.




Hej ångest!

Välkommen tillbaka,
tack för senast.

Sa jag inte åt dig att låta mig vara?
Vi måste sluta träffas såhär!

Ska du inte ha semester snart? Pension?
Kan du åtminstone
låta mig tänka?
En liten stund. Snälla. Gå.
Vänd ryggen. Försvinn.

Jag håller för öronen.
Varför hör jag dig?
Sluta. Stick!

Du kan väl ge mig lite ensamtid?
Jag vill ha en paus!
En kopp kaffe. Kanske te?

Jag hälsade på lyckan igår,
du känner möjligtvis inte henne?
Hon är en bra förebild.

Mycket trevligare än dig!
Du måste våldta mig.
För att få min uppmärksamhet.
Lärde du dig aldrig
att man ska fråga först?


Dikt av mig och Sebastian Lilja.