Regnet smattrar mot glasrutan. Utanför springer en svart katt förbi för att söka skydd från regnet. Tunga moln vilar över staden, åskan hänger i luten. Jag fyller vattenkokaren, placerar melittafiltret i kaffebryggaren och måttar upp kaffepulvret. Doften av kaffe går inte förbi näsan obemärkt, den är så underbar. Det spelar egentligen ingen roll om man tycker om kaffe som dryck, de allra flesta gillar doften av nymalet kaffe. På radion berättar en äldre kvinna om det kungliga brölloppet och Daneil, pojken från byn som fick sin prinsessa. Jag funderar över vilken målgrupp P3 tänkt sig när dem i program efter program bara diskuterar helt ointressanta ämnen. Musik tack.

Call me up for sunday-coffee
take me to a show
send me postcards from your travels
write in your morning glow.

Jag kollar ut genom fönstret. Buskarna ligger nästan på marken av allt vatten. På de gröna bladen glänser vattendropparna i solen som för tillfället kikar fram för att sedan försvinna. Söndagar. Helgen sprang om en redan på måndagen förra veckan och fredagen tycks ta ett steg framåt och två steg bakåt. Samma sak vecka ut och vecka in.

There are times when the world seems a bigger place
I can tell by the light, how it bends
when it shines on a map of our wandering.

Tänk om man var en regndroppe. Tänk om man bara hade kanske en seund på sig att uppleva allt i livet. Sedan föll man till marken. Då hade man kommit ihåg allt som hänt, ingenting hade glömts bort. Bara ytterst få men förhoppningsvis fina minnen hade funnits. Så är det inte, jag är ingen regndroppe, även om det hade varit häftigt. Häftigt att se allt från ovan. Att uppleva sitt liv utifrån, samtidigt som störtar mot en sääker död. Läskigt men lockande.

Nothing turns back into just a word.