I walk in the air between the rain
through myself and back again
Where? I don't know.

Känslan av att inte räcka till. Känslan av att se sina vänner må dåligt men inte kunna hjälpa. Känslan är avskyvärd. Framförallt när man, som jag, lever för sina vänner. Magen gör uppror när jag tänker på det. Om jag inte kan hjälpa mina vänner, varför skulle de vilja hjälpa mig sen då? Allt handlar om att ge och ta. Just nu känns det som att jag bara tar. Jag är den där tjuven med svart rånarluva. Varför får jag inte av mig luvan för? Den skrämmer folk, vänner. Den förstör.

The voice in your head brings you to tears,
but you don't know why.

Hur gör man när man tröstar folk? Har jag någonsin vetat det? Tveksamt. Jag kan uttrycka mig sött, berätta vad folk betyder och hur underbara de är. Det är lätt. Men det är uppenbart inte vad folk vill höra. Om de inte vill höra, varför lyssnar de? Varför kan man inte få välja sina egenskaper själv? Som i The Sims, spelet ni vet. Då hade jag valt omtänksam, bra på att trösta, social och så vidare. Men det är klart. Då hade det väl funnits ett begränsat antal av allt. Egenskaperna hade inte räckt till.

And in between the moon and you
the angels get a better view
of the crumbling difference
between wrong and right.

Jag slår på mig själv med mna tankar. Jag river upp gamla sår. Jag hittar snart tillbaka. Hoppas jag. Måste bara hitta spåren som jag lämnade efter mig. Dem där fina spåren, sådana spår som turister stannar för att beundra. Jag är trött på att välja fel stigar. Det gör ont att snubbla på rötter som man redan dragit upp en gång förr. Ge mig en karta. Visa mig vägen. Jag har hemlängtan nu.

Under this killing moon
Under this burning sky
The fire's shining groom
I hold my breath and close my eyes.