'Cause we don't need this.

Vinden bildar vågor i rapsfälten. Precis som förr. Vissa saker förändras aldrig, inte förrän vi väljer att blunda, kolla bort och förneka. Stjärnorna lyser på himlen. Aldrig har dem känts så nära, så trygga som nu. Det är mörkt, allt som hörs är en motorcykel i fjärran. Gräset kitlar under fötterna. Inte ens en myra syns till. Världen sover, världen mellan dig och stjärnorna. Om jag hade kunnat hade jag möblerat om bland stjärnorna. Ditt namn är sista pusselbiten på himlen.

Your sadness at the expense of the world.
You're dying to be this.

Som en kompass. Din strävan efter något bättre. Du klättrar, du har ditt mål i huvudet, du ska till toppen. Rakt norrut. Äntligen har du hittat skatten, kartan till lyckan. Bakom dig lämnar du tryggheten, värmen, kramarna när du mår dåligt. Bakom dig försvinner vägen du väljer att gå på. Ingen återvändo. Ensam mot världen går du sakta upp för trappan utan trappsteg, vägen utan slut, stigen utan belysning. Din sista resa har bara börjat, resan mot lyckan.

So full of reasons not to see the possibilities
to change this suffocation and turn it into focus.

Plötsligt faller stjärnan, utan varning försvinner den in i den svarta natthimlen. Ännu en pusselbit försvunnen. Vad gjorde du för fel? Varför försvann det finaste först? Spara det goda till sist fick du höra som liten. Lärde du dig aldrig? Gjorde lyckan dig blind, lyste stjärnan för starkt, blev du bländad?

Using a thousand apologies as
a thousand excuses for
making the same mistakes.