Ett lugn sprider sig i rummet.
Kanske för att ljusen är tända och
lugn musik spelas. Allt
känns allmänt tragiskt.

Det är inte ofta jag känner mig oälskad. Vill inte säga att jag är hatad för det är jag inte, inte än. Ibland kan det dock kännas som om folk inte vill snacka med mig. Anledningen till det kan vara många och jag vill inte lägga ner tid på att försöka finna ens en av dem. Kort sagt skulle jag vilja påstå att dem som älskar mig får göra det - dem andra har ingen talan i min närhet. Sina vänner älskar man för vad dem är, inte för vad dem skulle kunna bli eller vad dem kunde varit.
Det finns säkert tusen anledningar till att man känner sig deppig. Vissa skulle kalla en för emo bara man nämnde att man inte mår bra. Jag tycker dock att man ska behandla folk med respekt. Man bör inte dra för snabba slutsatser och tro att man alltid har rätt. När jag tänker efter så kan man inte dra för snabba slusatser med vilje. Det är som att säga "misstolka rätt", det går inte att göra.

När tystanden tränger sig på tar hjärnan över. Tankarna känns som ett spindelnät av skit. Orkar inte skriva mer nu. Kanske slutar blogga också. Vad är meningen med det när ingen komenterar? Vad är meningen med att lägga ner tid på att skriva ner en massa skit när ingen bryr sig? Vad fan är meningen med en blogg om ingen reagerar? Fega idioter.

Vi ses kanske en vacker dag. Ni får ha ett bra liv.