Ibland känns livet väldigt meningslöst.
I all sin ensamhet sitter man och stirrar in i väggen.
Tänker att nu har jag "bara" ungefär åttio år kvar.
Kanske borde jag göra dem sista åren till de bästa..
men inte i det här livet.

Jag vet inte hur man ska beskriva känslan av något obefintligt, något tomt, något som inte tycks existera. Den bästa beskrivning jag kommer på är drömmen. Solen lyser in genom ditt fönster, det är lördag morgon, du har inte sovit så bra på länge. Precis innan du vaknar ska du - i din dröm - sträcka dig efter en kanelsnäcka men du får inte tag på den. Du försöker gång på gång och börjar nu bli irriterad och din arm känns allt tyngre, då vaknar du.
Den känslan är ungefär lika obehaglig som tanken på att livet knappt har någon mening. Att Gud skulle finnas eller existera är för mig bara ett rykte, en myt - kanske finns han/hon men än är jag inte övertygad, därmed är inte Gud min anledning att leva. Djävulen kan jag härmed inte säga att jag tror på eller lever för - Gud utan djävulen vore som en människa utan hjärna. Vissa saker hör bara ihop. Jag skulle kunna dra upp en rad olika typexempel på saker som betyder mycket för en stor del av befolkningen men det orkar jag inte göra.

Det som får mig att inte avsluta hemskheterna, trycka på "stäng av" är naturligtvis dels det faktum att det aldrig har funnits en knapp att trycka på för att ta sitt liv. Den riktiga anledningen är något som har en mening, något som det ligger en tanke bakom. Jag pratar om musiken. Hur länge har inte musiken funnits?
Musik är för mig - i praktiken - ett antal olika ljud i en eller flera fasta takter/rytmer. Detta innebär att man i princip skulle kunna säga att musiken fanns innan den fick ett namn. Jag vet inte hur tacksam jag är för det men tacksam är jag. För mig har musiken alltid varit det som betytt mest för mig. När ens vänner sviker, när ens familj glömt en, när man sitter djupt i skiten då finns den där. Det kan vara allt från Jazz, Pop och Hip-Hop till Rock och Metal, gengrar i sig har inget värde för tillfället. Vad jag menar är att musiken har ett budskap oavsett hur lite man gillar det ytliga - det örat kan uppfattar.

För två år sedan blev jag "dumpad" av en tjej - min första flickvän om man nu vill räkna henne som det. Personligen skulle jag inte göra det under de omständigheter som rådde då. Nog om det.
Tiden efter var jag väldigt deppig och ville knappt stiga upp ur min säng. Hade det inte varit för att jag var så jävla tvungen att få betyg i grundskolan så hade jag sovit vidare. Efter en dryg dag i skolan kom man hem, tyngd av alla läxor och arbeten man ofta fick i nian. Direkt gick jag upp på mitt rum, stängde dörren bakom mig och satte mig framför datorn. Nej, jag är ingen datornörd, det var musiken jag ville åt. I det här fallet Slayer. Deras texter handlar mest om Gud och djävulen men även kärlek och livet. Hela eftermiddagar och kvällar satt jag och lyssnade på en och samma skiva om och om igen. jag tror att jag hann komma upp i ungefär femtio spelningar på en vecka.
Sedan hittade jag Monster Magnet bland morsans skivsamling. Jag gjorde samma sak med dem, jag har inte tröttnat på varken Slayer eller Monster Magnet - dem betyder för mycket.

Jag kan sitta i timmar än idag och tänka på hur livet hade varit utan musik. Om jag ens hade levt vill säga. I dagens samhälle förekommer det dock tyvärr fördomar och vissa musikstilar tar då inte ut sin rätt. Det kvittar vilken musiktstil man gillar eller vilket band man älskar. Det finns inga normer för vad bra eller dålig musik är. Musiken är högst personlig och man måste lära känna sin musik. Lära känna skaparen bakom musiken, få en relation till den för att sedan kunna utnyttja musiken i krislägen.
Lyssnade du till exempel på Håkan Hällström första gången du hade sex så är det svårt att inte tänka på sex när du sedan hör Hällström igen. Om din föräldrar lyssnade mycket på The Beatles när du var liten är det svårt att inte gilla dem nu när du är stor.
Det som betyder mycket för någon annan kan man aldrig ta ifrån den. Du betyder till exempel väldigt mycket för dina föräldrar, kanske är det därför det är så svårt att ta sitt liv. Innerst inne vill man inte såra någon men på utsidan framstår man som världens största egoist bara man nämner självmord.

Nu ska jag vara en duktig pojke och krypa till sängs. I morgon ska klassen nämligen till Arkivmuséet och bli uttråkade av det ointressanta dem har att visa. Jag kommer vakna med en tanke i huvudet - "jag vill sova längre". Ni får som sagt ursäkta mina långa texter. Jag hoppas att ni njuter i alla fall lite av att få ta del av mitt liv. Godnatt och gott nytt år, för att inte tala om gula kycklingar.