Igår sken solen.
Nu är det natt.
Jag har aldrig
föstått varför.

Hur kommer det sig att när solen skiner - kallar vi det för dag?
Hur kommer det sig att när det är mörkt - kallar vi det natt?
Hur kommer det sig att vi inte säger "månen skiner, det är natt"?

Känslan av att jag har tappat alla svar på - för mig viktiga - frågor sprider sig inom mig. En tomhet - som om någon tagit en te-sked och sakta gröpt ur min kropp, min hjärna. Skrämmande nog kan jag fortfarande tänka och gå men kommer jag hitta svaren på allt? Som en mardröm i verkligheten - jag sträcker mig efter kanelsnäckan, jag vet att jag ska nå men något tar emot, jag kan inte.

Jag minns när man var liten. Allt var så lätt, ingen ifrågasatte allt man gjorde - kanske för att alla visste att man var för liten för att svara. Dagis var som ett extra hem. Man fick göra vad man ville. Nu är det inte så längre. Minsta lilla sak man gör ska man ha en vettig förklaring annars väntar korsförhör. Som om inte det vore nog ska politikerna införa ett storebrorssamhälle som mest påminner om BigBrother. Snart behövs väl inte bloggen längre, vi kommer väl inom snar framtid kunna se minsta lilla rörelse inne hos grannen över nätet.
När lampan slocknat på kvällarna återkommer ofta en fråga, vad händer sen? Ibland kan det kännas som om man lever i ett spel. Ett spel där vi människor är rollfigurerna och något övermäktigt under är som "Gud" - ungefär som The Sims. Tror som jag skrivit i tidigare blogg inte på ödet men vissa skulle nog kalla det så. Vem vet vad som händer om tio år? Tänk om man blir skomakare eller smed. Undrar om jag fortfarande kommer gilla att skriva och fotografera.

Har jag fått svar på alla frågor?

Kommer jag ha en Volvo eller en Saab.. kommer jag överhuvudtaget bo i Sverige? Jag tror att man måste leva för dagen, leva för stunden. Annars blir man knäpp, som mig. Det går inte en sekund utan att jag tänker djupa tankar. Inte en minut går utan att jag funderar på nytt ämne till bloggen. Ibland får jag nästan panik i brist på ämnen och jag vill inte skriva korta, ointressanta bloggar om ytliga saker - sånt vill jag inte ens läsa. Jag vet förtfarande inte varför vi kallar det natt så fort det blir mörkt, jag vet inte hur jag ska få veta. Har jag överhuvudtaget någon nytta av svar på alla frågor?

Vad vi egentligen vet om framtiden är bara att vi kommer att dö.

Varför inte bara luta sig tillbaka och minnas tiden som var.
Första kärleken om man nu får kalla det så med tanke på att jag bara var sju år - jag minns det som igår. Allt var så lätt, inga krav, man bara var. Tänker som vanligt inte nämna några namn men hon var söt, det tyckte jag i alla fall då. Jag minns hur vi satt på en - för vår ålder - stor stock som låg på en äng nedanför skolan. Om jag inte drömt allt så sa vi bara "jag älskar dig" till varandra, mer var det inte. Simpelt men vackert. Kärlek brukar räknas som något av det finaste i världen men ack så svårt det har blivit. Idag är man inte tillsammans om man inte bråkat - kanske därför man undviker det vackraste. Kanske är det därför guld varar längre.

Stort tack till alla som kommenterar.
Utan er hade jag aldrig fortsatt.
Om man inte får något för det man gör så ger det inget.
Fortsätt kommentera om ni vill att bloggen ska leva kvar.
Utan er - ingen blogg. Tack.