Stormen drar förbi.
Vinden susar.
Och min inledning
liknar mer en dålig dikt.

Jag kan inte låta bli att skriva om lite känsliga ämnen. Vill varna för en mycket känslosam blogg. För att inte bli allt för allvarlig så drar jag till med ett litet torrt skämt. "Känsliga läsare hänvisas till andra sidan vägen". Inte ens en en mus hade skrattat. Dock hade en sten sett förvånad ut om jag fått till ett roligt skämt. Nog om det.
Bloggen kan tyckas som en upprepning men då jag lever för musiken så får ni stå ut. Enligt statistiken ser det ändå väldigt mörkt ut inför framtiden. En läsare om dagen, högst fem. Jag kommer inte på någon bra övergång till nästa stycke och tänker inte lägga ner energi på det klockan fyra på morgonen.

Alla har säkert lyssnat på en låt eller en artist och känt hur tårarna börjat rinna ner för kinden. Vissa skulle förneka minsta lilla tår som rinner. Personligen tycker jag att det är naturligt - ungefär som att trilla och slå sig. Det är med en känsla av att min blogg börjar tappa mening, intresse och tyngd som jag påstår att musik är det bästa läkemedlet på jorden. Inte ens Ipren är bättre. Jag har börjat införskaffa gammal musik med känsla för minnen. Exempel är en låt som Imagine av John Lennon. Den får mig att börja tänka - precis som Dido, Monster Magnet eller Beatles men på ett annat sätt.

Imagine there's no heaven.

Som jag sagt så många gånger förr i min blogg så återkommer känslan av en dröm när jag tänker på den lilla frasen. Saker som himmel, jord och vatten är så självklara för oss som inte lever i ett u-land. Jag tänker främst på alla fattiga som knappt får mat för dagen, som inte får gå till skolan, som inte har rent vatten, som inte kan köpa nya kläder ens en gång i månaden - kanske aldrig. Inte allt för sällan dör barn i u-länder innan dem kommit upp i tonåren. Med det i huvudet erkänner jag att jag aldrig skänkt ett öre till dem. Skuldkänslor. Det är vi som tar deras liv. Vi drar ut deras själar och släpar dem i sanden för att sedan lämna dem åt ödet. Vi hade kunnat hjälpa dem. Istället är det miljön som går först - skänk pengar till miljöprojekt hit och miljöprojekt dit. Sparka på dem som redan ligger. Skuld, skam, sorg. Det finns något sjukt i att försöka rädda våra kommande barn och barnbarn framför våra medmänniskor på andra sidan.

I'm no angel.

Finaste stunden i mitt liv har varken med u-länder, Dido eller John Lennon att göra. Det var i Stockholm, ute på en liten klippa. Behöver jag säga mer än att två blev en den morgonen. Fredagen den trettonde - den så kallade otursdagen är min lyckligaste även om det inte höll för evigt. Det var dimma, vatten nedanför klippan och jag hade sett Metallica live på Stockholms stadion dagen innan. Nothing Else Matters spelas inte i min närhet utan att tankarna går till dig. Du vet vem du är men jag vet inte om du läser detta.

Det finns en anledning till att jag skriver detta just idag.
Jag satt med två vänner och lyssnade på musik.
En efter en faller vi i gråt. Känslan av att kunna gråta
inför någon annan är något helt unikt.
Vänner finns för att vara en stor del av någon annans liv.

Imagine.