31.01.08 - Avståndets svek
2008-01-31 @ 23:03:10Stormen drar in över landet.
Kärleken har jag lämnat
bakom mig, för länge sedan.
Musik är livet.
På tal om storm och kärlek. Ett känsligt ämne ska jag ge mig in på nu. Distansförhållanden. Det är inte lätt när man får känslor för en person som bor mer än 60 mil bort. Vissa påstår att det inte går att bli "kär" i en person som man aldrig har träffat. Jag menar dock att det är fullt möjligt. Detta efter egna erfarenheter av just distansförhållanden. Jag kan bli förbannad på folk som inte tror på att det kommer fungera. Bara båda vill så går det, svårare är det inte.
För att kunna förstå mig lite bättre tänker jag börja från början men ändå på annat sätt efter inledningen - den står nämligen här över. En del har försökt intala mig att man bara kan bli förälskad i en person som man inte har träffat. Vad är då skillnaden på att vara förälskad och att vara kär? När det kommer till distansförhållanden så är det bara att man inte har sett personen i verkliga livet, att man inte har kollat personen i ögonen. Då kan man undra varför man inte får kalla det att vara kär när alla känslor kommer och man inte har träffats än. Är dte fär att man tror att kameran ljuger? Eller är det så hemskt att nära 80 procent av Sveriges befolkning är omedvetet utséendefixerade?
Jag önskar att det var fler som trodde på distansförhållanden, som kunde se det positiva i det. Det vore obeskrivligt skönt att slippa höra nedlåtande komentarer varje gång man berättar om det. Jag är inte ensam om att föredra ett förhållande på avstånd, å andra sidan har jag aldrig upplevt ett så kallat "normalt" förhållande. Tanken slog mig precis att det borde egentligen vara fler som gillar distansförhållanden med tanke på alla alternativa människor.
Det finns en sak som många missar när jag berättar om distansförhållanden. Jag skulle aldrig träffa en person som jag inte har snackat i telefon med. Skillnaden mellan att bara snacka på t.ex. MSN och att även snacka flera timmar i telefon är enorm. När man snackar i telefon blir det mer personligt och man kan inte säga vad som helst till varandra. Det är lätt att ljuga ihop sin bakgrund och så vidare över nätet men över telefon kan man höra om det är en oseriös person.
Ibland kan det vara skönt att slippa känna pressen av att man måste träffas, pressen av vad man ska hitta på om man ska träffas. Det kan vara skönt att inte ses varje dag, att faktiskt få sakna varandra lite. Dessutom är det många som brukar säga "jag gör vad som helst för dig" när dem är tillsammans med någon. När förhållandet tar slut så skyller dem på att det var för långt avstånd. Vad hände med att "göra vad som helst"?
Må hända att det förkommer många överdrivna komentarer när det gäller kärlek men lite försiktig ska man nog vara.
Jag säger inte att distansförhållanden skulle vara bättre än "normala" förhållanden men jag tycker att folk ska ha respekt för att vissa trivs med distansförhållanden. Så fort man bara nämner det ordet så kollar någon snett på en och undrar om man är helt dum i huvudet eller om man bara har tappat förståndet. Att höra att man "borde satsa på någon i närheten" känns inte bättre det heller. Indirekt är det samma sak som att säga att "normala" förhållanden är bättre. Det värsta är kanske att mer än hälften av dem som snackar nedlåtande om distansförhållanden aldrig ens försökt själva. Det enda dem gör är att trycka ner andra.
Detta är mina känslor, ni kan inte ändra på dem men ni får gärna ifrågasätta innehållet i bloggen.
Det fanns en tid då jag kunde snacka med folk utan att känna mig som en idiot. Det går inte längre. Folk har inte tid för en längre - man stör om man ens säger hej. Frågar man sedan hur den till synes tjuriga personen mår så är det kört - det angår en inte. Speciellt inte om man snackade en hel timme i streck senast - man tröttnar ju efter ett tag. Ska det vara så? Ska man behöva slicka röv för att folk ska snacka? Ska man behöva be om komentarer eller kanske till och med säga vad folk ska tycka och tänka? Det kanske är svårt att ha en åsikt..
Mwaah du skriver bra, o jag håller med dej ;o
din blogg fick mig att tänka.. för lite mer än en vecka sedan så gav ja upp allt.. allt som hade me kärlek att göra för ja orkade inte sakna folk mer.. ja vet inte men ja e inte så självständig som ja önskar att ja kunde vara.. och ja mår inte så bra som ja vill må.. och de gör allt svårare.. för de e då man behöver folk.. vänner.. pojk/flickvännen.. familjen.. på kvällarna har ja inget av de.. då är ja helt ensam å då tänker ja för mycke.. så för mig.. så .. ja vet inte de ja försöker säga är att distansförhållanden inte alltid är bra.. men de finns inte heller nått forhållande som är "normalt" .. alla är olika..
heh.. dedär me msn.. alla frågar hur mår du.. men man vet att dom egentligen inte bryr sig.. att dom bara hoppas på att man ska svara "bra" så dom slipper fråga varför å få reda på folks problem .__. sån är inte jag.. men visst ja e ehm.. speciel >
Jag bara älskar dig Johan :) Lovely blogg :D
Skrev precis ett sjukt långt inlägg, som jag raderade.
Men du vet precis vad jag tycker och tänker om det här, efter alla kvällar vi har pratat om det. Jag har tagit till mig det du har sagt, det har jag verkligen gjort, men jag är en av dem som verkligen hatar distansförhållanden. Och jag har försökt visa dig till och med varför. Alla är olika, och jag tycker det är skitbra att du skriver precis det du kännner, men ibland när du gör det så känns det som att du klankar ner på alla de som inte känner som du.
Fortsätt skriv hjärtat!
Jag håller med dig Johan. Utseéndefixering är fana hemskt, varför går folk på utsidan när det egentligen är insidan man blir förälskad i? I alla fall jag blir det.
Vi har snackat om det här förr och jag tycker att vi har ungefär samma åsikt om distansförhållande. Nu har båda provat på det också, så nu förstår vi ännu bättre var det innebär.
Sen om folk är otrevliga när jag hälsar så burkar jag skita i dom. Pallar inte lägga ner tid på folk som verkar helt ointresserade av att prata med en.
PS. Mig kan du alltid snacka med utan att känna dig som en idiot ;) Vem är idioten av oss två? xD DS.
Hej Johan :D
Nu har jag faktiskt tagit tag i mitt liv lite och skaffat blogg. Så, har lagt till dig på min kontaktlista så att jag aldrig tappar bort din bloggadress. :D
och angående bloggandet - du har verkligen talang. keep up the good work!
Jag hade ett distansförhållande. Det började som en flört genom en "fel-addning" på msn i sjunde klass. Det var lite på och av, men under vintern och våren 2007 blev våra diskussioner allt mer återkommande. Efter ett par månader var det ingen tvekan om att jag var kär, trots att jag ännu inte träffat personen i fråga. I juni förra året träffades vi första gången. Det var sjukt, overkligt och underbart, förväntningarna överträffades totalt. Enda grejen var att killen var bosatt drygt 50 mil ifrån mig. Inte för att avståndet i mil är det som spelar roll, men jag vet av erfarenhet att distansförhållanden faktiskt fungerar. Vi var tillsammans i 13 månader, träffades var tredje vecka. Jag var pank hela tiden eftersom jag fick pröjsa tågbiljetter för 700 spänn varannan månad. Jag kan säga att jag mötte stor kritik från omgivningen kring det här förhållandet. Folk ifrågasatte mitt val, om jag inte skulle försöka hitta någon på närmare håll osv... Det värsta av allt var att ingen trodde att det skulle hålla. Ingen trodde på mig. Men efter drygt ett halvår började folk inse att det faktiskt fungerade. Plöstligt blev dom imponerade, tyckte att jag gjorde något anmärkningsvärt som reste så långt för den här människan "på andra sidan jorden". Men jag tyckte inte att det var så konsigt. Hade jag något val liksom? Vad gör man inte för den man älskar? (Det var inte tänkt att jag skulle skriva såhääääär mycket, men ibland krävs det en del ord för att formulera sig rätt, och uppfattas korrekt och seriöst av den som läser). Hur som helst, jag tror på distansförhållanden. Dom är minst lika seriösa, kärleksfulla och äkta som ett "normalt" förhållande. Tack för det bästa jag läst på länge.