Ovissheten sprider sig.
Allting känns fel, fel, fel
och åter fel.
En krypande känsla 
av misslyckande.

Det är fredag, inte den trettonde även om det känns som det. Jag har jobb men inte på riktigt. Den där obehagliga känslan av att misslyckas smyger sig på och jag skulle helst bara vilja sova bort några dagar. Min motivation försvann lika snabbt som den kom, den sprang i förväg, hinner jag ikapp? Jag vet inte, inte någonting längre. Löven skiftar färg lika snabbt som mitt humör, ena sekunden är jag glad, andra sekunden har lövet fallit till marken. Aldrig har ett löv kunnat flyga upp igen - å andra sidan är jag inget löv, var glad för det.

Blame it all on someone else
Half-hearted smile
While you look the other way.

En inleding som mest liknar en dålig dikt. En blogg som börjar bli allt för mycket av samma skit. Ett liv som bara har ett slut och en Johan som har tappat all kontroll. Kanske behöver man ett nederlag för att få känna sig lycklig, kanske behöver man en olycka för att det ska kunna bli bättre, kanske är det så livet är uppbyggt. Varför är det så lätt att ge upp, så lätt att ångra det och så svårt att ändra sig? Jag vet inte var jag ska börja. Något säger mig att jag borde släppa klumpen i halsen lös och släppa taget helt. Sluta bry mig och lämna olycksplatsen utan att kolla antalet skadade? Det är moraliskt fel, det hade inte varit jag. Hur ska jag någonsin kunna hjälpa mig själv när mina vänner går före allt, hur ska jag ha tid? 

My mind's tearing itself apart
Screaming from the inside
Release this pain from my fucking heart.

November 2008 blir den värsta månaden i hela mitt liv, det kan jag säga med säkerhet. Hitills har ingenting gått min väg. Känner mig nästan självmordsbenägen emellanåt  men det skulle aldrig falla mig in. Vännerna betyder för mycket. Det var en person som för några månader sedan tipsade mig om att gå till en psykolog. Idag undrar jag om människan kan se in i framtiden, inte för att jag ska till någon psykolog utan för att jag aldrig har mått såhär innan. Hur visste du? Ibland undrar jag om man inte skulle börja tro på ödet eller Gud - bara för att ha någon att skylla på.

They say your life can change
If you take God's hand.

Ska sitta uppe hela natten och arbeta lite
med mina jobb som egentligen bara är
hobby-projekt i brist på annat.
En kall Coca-Cola, Refused, Slayer,
Bob Dylan och kanske Slipknot.

Musiken - mitt liv.

Regnet har öst ner hela dagen.
Blåser gör det också.
En bra film, varm choklad och en vän
men bara i min fantasi.

Verkligheten stämmer inte överens med mina drömmar, min fantasi. Mina drömmar om ett lyckligt liv, ett fast arbete och en underbar flickvän. Det är någonstans det går fel, kanske är kärlek ingenting för mig. Fast det tror jag inte ens på själv, det finns någon för alla, det gäller bara att hitta rätt. Jag inbillar mig att jag hittade rätt men misslyckades totalt ändå.  Att vissa inte hinner innan döden springer ikapp är en annan femma. Jag tror inte på att två människor, oavsett läggning, kan leva ett helt liv ihop utan problem och bråk. Det finns en sak som är bra med problem, det är känslan när man har löst problemet på ett bra sätt. Ett sådant sätt att båda parter är nöjda och så lyckliga som är möjligt under omständigheterna. Det svåra för många när dem stöter på ett problem tycks vara att ta tag i det och faktiskt lösa problemet. Ingenting blir bättre av att gå runt och ljuga för sig själv och sin ömgivnig. Jag säger inte att jag aldrig har ljugit för mig själv och andra men jag antar att man lär sig av sina misstag. Känner mig som en psykolog nu och då vet jag att det är dags att byta ämne. 

"Att fela är mänskligt
att förlåta är gudomligt."

Det låter bekant. Borde inte det innebära att man
enligt citatet ska ge alla människor en andra chans?

Bloggar har några få nackdelar. Det är lätt att misstolka någon annans text samtidigt som det kanske är det som är charmen med en blogg. En annan nackdel är att om man nu för ovanligjetens skull skulle få en kommentar så kan man inte svara på denna och därmed är kommunikationen död. Jag kan ju bara tala för mig själv och jag känner att om man nu lägger ner lite tid på att uppdatera sin blogg, då är det väl klart att man förväntar sig respons, åtminstone från sina vänner. Anledningen till att jag inte kommenterar andras bloggar är just den, att sen tar diskussionen slut. Då snackar jag hellre med personen "in real life" om det den skrev. Jag glömde kanske berätta att jag numera har koll på mina vänners bloggar. Tog tag i problemet och la till alla under bokmärken. Kollar allihop varje dag, bara det är ett stort kliv i rätt riktining. Ska bli ändring på det mesta nu.

It's not O.K.
To pretend everythings alright.

När jag började blogga för snart exakt ett år sedan så klagade jag på alla "äta-dricka-kaffe-sova-bloggar", bloggar som bara handlar om vad man gjort under dagen. Jag börjar inse att alla kan inte kan vara precis som mig, alla kan inte tycka och tänka precis som jag gör. Det kanske låter patetiskt att jag inser det först nu men människor förändras och så även jag. Igår satte jag mig ner och läste igenom alla kommentarer. Jag borde vara stolt, kommentarer som "kanske en av de bästa bloggar jag läst", jag vet inte vad jag höll på med. Tror inte ens att jag tackat för alla kommentarer. Tack och förlåt. Förlåt för att jag sårade vissa personer i början, jag mådde inget vidare då, för snart exakt ett år sedan.

And therefore I try: To be myself with honesty.

Inspirationen flödar som aldrig förr just nu. Kanske var det nyttigt att träna lite idag. Nu tappar väl vissa av mina vänner hakan. Att jag, Johan, mongot, Juwhan skulle träna är ungefär lika troligt som att grisar skulle flyga. Det blev inget hårt pass, tog det lugnt. Man ska ju inte överanstränga sig i början. Jag försöker se detta som en start på något nytt. Imorgon ska jag ta tag i jobbsökandet. Hittade ett hyfast halvtidsjobb i tidningen. Jag är trött på att gå hemma och tänka på alla problem dag ut och dag in. Det är nog därför jag mår som jag mår. Nu ska jag snart till farmor och farfar och äta gås eller kyckling, trevligt. Tiderna förändras med vinden, idag slog det om till storm.

Rather be dead,
Than alive by your social values.

Jag lever för mina vänner och musiken.
Var inte rädda för att  snacka med mig.

Nothing else matters. 

Som en blixt från klar himmel,
som en flygande gris,
som en god djävul,
bloggen har fått 
orealistiskt stor betydelse.

Nej, det var inget skämt. "Jag ska lägga ner bloggen", det var inget skämt. Tiden går, saker förändras. Jag minns dem små blädder-filmerna som var populära ett tag i mitten av 90-talet. Dem var uppbyggda på tekniken bakom animerad film, flera bilder i följd skapar en eller flera rörelser. Själv hade jag ett sådant litet häfte med en kort film i, jag kunde sitta i tio minuter och bläddra om och om igen. Det var en svart-vit film med en bil som körde över en ramp för att krascha när den landade. När jag skriver detta så ser jag filmen spelas på repeat i mitt huvud. Det var inget skämt att jag skulle lägga ner bloggen men det var inte heller något genomtänkt beslut. Det finns saker i livet som får mig att reagera på ett visst sätt, ett väldigt konstigt sätt. Jag ska inte säga att det är när jag blir sårad, för det blev jag inte den här gången. Det är snarare när jag inte får jag själv vill, som jag hade trott och hoppats på att det skulle bli. Det behöver inte vara någons fel, jag stör mig bara på min egen reaktion.

Jag kan nästan känna mig schizofren vid dessa tillfällen, jag blir som en ny människa. Även om jag inte mår speciellt bra så kan jag skratta och känna mig lyckligare än någonsin bara för en dag. Samma kväll blir jag deppig och bryter ihop och då känns det dubbelt så jobbigt eftersom jag inser att jag bara ljög för mig själv. Glädjen jag kände bara några timmar tidigare var inte äkta. Plötsligt känns det här inläggets innehåll väldigt meningslöst. Det är aldrig bra att skriva ett inlägg under tre dagar, det blir uppdelat och konstigt, ni får ursäkta. För att återgå till mina obetydelsefulla problem så kan jag samtidigt få ångest över små saker som egentligen inte spelar någon roll.

Att skaffa nya vänner är inte alltid lätt,
att behålla dem är svårare men
svårast av allt är att bli vän med sig själv.
Jag inser det nu, det går inte.

For the times they are a-changin.

Under de dagar som jag skrivit på det här inlägget så har det hänt en del saker som förändrar det mesta. Dels har USA valt en ny president, kanske är det ljusare tider på gång? Jag vet inte allt för mycket om politik men att Mr. Buske var en taggig typ, att han hade vissnat, att det var dags för en totalrenovering - dags att gräva upp skiten och slänga på tippen, det förstod även jag. Trots mitt "ointresse" i politik så satt jag uppe hela natten och följde valvakan på Kanal 5. Att sitta framför TVn i över sex timmar och lyssna på seriöst snack utan den minsta gnutta humor hade jag inte orkat. Tack Kanal 5 för att ni förstår det sköna i att kunna vara oseriös oavsett hur allvarligt ämnet är. Ni förtjänade era höga tittarsiffror som faktiskt var högre än SVTs - inte förvånad.

Jag vet inte hur det hade gått för USA om Obama inte vunnit det där valet. Kanske var landet på väg att gräva sin egen grav. Det jag vill komma till är döden. Jag har aldrig varit bra på övergångar och den här var nog en av de sämsta. Om lite mer än en månad är det julafton, en afton som antagligen inte blir något att se fram emot. Jag har haft tur när det gäller släkt och vänner, jag har aldrig behövt gå på någon begravning. Inte än. För ett tag sedan fick en i släkten bröstcancer, nu ligger hon på hospis. Hospis är det ställe där man spenderar sina sista dagar i livet. Man skulle kunna se det som en väntsal in till himmeln. Oftast ligger man bara på hospis i några veckor innan man somnar in. 

Jag vet inte hur jag kommer ta det den dagen du inte finns längre. Ibland känns det som om jag ska bryta ihop redan nu. Igår gick jag runt och tänkte på döden hela dagen. Det slog mig att den absolut största rädslan i människans liv är för något som man inte vet något om. Jag är inte rädd för döden, inte rädd för att jag själv ska dö. Däremot att förlora en nära vän eller en i släkten, jag vet inte hur ja kommer ta det.

Knockin' on heaven's door...