Som en blixt från klar himmel,
som en flygande gris,
som en god djävul,
bloggen har fått 
orealistiskt stor betydelse.

Nej, det var inget skämt. "Jag ska lägga ner bloggen", det var inget skämt. Tiden går, saker förändras. Jag minns dem små blädder-filmerna som var populära ett tag i mitten av 90-talet. Dem var uppbyggda på tekniken bakom animerad film, flera bilder i följd skapar en eller flera rörelser. Själv hade jag ett sådant litet häfte med en kort film i, jag kunde sitta i tio minuter och bläddra om och om igen. Det var en svart-vit film med en bil som körde över en ramp för att krascha när den landade. När jag skriver detta så ser jag filmen spelas på repeat i mitt huvud. Det var inget skämt att jag skulle lägga ner bloggen men det var inte heller något genomtänkt beslut. Det finns saker i livet som får mig att reagera på ett visst sätt, ett väldigt konstigt sätt. Jag ska inte säga att det är när jag blir sårad, för det blev jag inte den här gången. Det är snarare när jag inte får jag själv vill, som jag hade trott och hoppats på att det skulle bli. Det behöver inte vara någons fel, jag stör mig bara på min egen reaktion.

Jag kan nästan känna mig schizofren vid dessa tillfällen, jag blir som en ny människa. Även om jag inte mår speciellt bra så kan jag skratta och känna mig lyckligare än någonsin bara för en dag. Samma kväll blir jag deppig och bryter ihop och då känns det dubbelt så jobbigt eftersom jag inser att jag bara ljög för mig själv. Glädjen jag kände bara några timmar tidigare var inte äkta. Plötsligt känns det här inläggets innehåll väldigt meningslöst. Det är aldrig bra att skriva ett inlägg under tre dagar, det blir uppdelat och konstigt, ni får ursäkta. För att återgå till mina obetydelsefulla problem så kan jag samtidigt få ångest över små saker som egentligen inte spelar någon roll.

Att skaffa nya vänner är inte alltid lätt,
att behålla dem är svårare men
svårast av allt är att bli vän med sig själv.
Jag inser det nu, det går inte.

For the times they are a-changin.

Under de dagar som jag skrivit på det här inlägget så har det hänt en del saker som förändrar det mesta. Dels har USA valt en ny president, kanske är det ljusare tider på gång? Jag vet inte allt för mycket om politik men att Mr. Buske var en taggig typ, att han hade vissnat, att det var dags för en totalrenovering - dags att gräva upp skiten och slänga på tippen, det förstod även jag. Trots mitt "ointresse" i politik så satt jag uppe hela natten och följde valvakan på Kanal 5. Att sitta framför TVn i över sex timmar och lyssna på seriöst snack utan den minsta gnutta humor hade jag inte orkat. Tack Kanal 5 för att ni förstår det sköna i att kunna vara oseriös oavsett hur allvarligt ämnet är. Ni förtjänade era höga tittarsiffror som faktiskt var högre än SVTs - inte förvånad.

Jag vet inte hur det hade gått för USA om Obama inte vunnit det där valet. Kanske var landet på väg att gräva sin egen grav. Det jag vill komma till är döden. Jag har aldrig varit bra på övergångar och den här var nog en av de sämsta. Om lite mer än en månad är det julafton, en afton som antagligen inte blir något att se fram emot. Jag har haft tur när det gäller släkt och vänner, jag har aldrig behövt gå på någon begravning. Inte än. För ett tag sedan fick en i släkten bröstcancer, nu ligger hon på hospis. Hospis är det ställe där man spenderar sina sista dagar i livet. Man skulle kunna se det som en väntsal in till himmeln. Oftast ligger man bara på hospis i några veckor innan man somnar in. 

Jag vet inte hur jag kommer ta det den dagen du inte finns längre. Ibland känns det som om jag ska bryta ihop redan nu. Igår gick jag runt och tänkte på döden hela dagen. Det slog mig att den absolut största rädslan i människans liv är för något som man inte vet något om. Jag är inte rädd för döden, inte rädd för att jag själv ska dö. Däremot att förlora en nära vän eller en i släkten, jag vet inte hur ja kommer ta det.

Knockin' on heaven's door...