Ovissheten sprider sig.
Allting känns fel, fel, fel
och åter fel.
En krypande känsla 
av misslyckande.

Det är fredag, inte den trettonde även om det känns som det. Jag har jobb men inte på riktigt. Den där obehagliga känslan av att misslyckas smyger sig på och jag skulle helst bara vilja sova bort några dagar. Min motivation försvann lika snabbt som den kom, den sprang i förväg, hinner jag ikapp? Jag vet inte, inte någonting längre. Löven skiftar färg lika snabbt som mitt humör, ena sekunden är jag glad, andra sekunden har lövet fallit till marken. Aldrig har ett löv kunnat flyga upp igen - å andra sidan är jag inget löv, var glad för det.

Blame it all on someone else
Half-hearted smile
While you look the other way.

En inleding som mest liknar en dålig dikt. En blogg som börjar bli allt för mycket av samma skit. Ett liv som bara har ett slut och en Johan som har tappat all kontroll. Kanske behöver man ett nederlag för att få känna sig lycklig, kanske behöver man en olycka för att det ska kunna bli bättre, kanske är det så livet är uppbyggt. Varför är det så lätt att ge upp, så lätt att ångra det och så svårt att ändra sig? Jag vet inte var jag ska börja. Något säger mig att jag borde släppa klumpen i halsen lös och släppa taget helt. Sluta bry mig och lämna olycksplatsen utan att kolla antalet skadade? Det är moraliskt fel, det hade inte varit jag. Hur ska jag någonsin kunna hjälpa mig själv när mina vänner går före allt, hur ska jag ha tid? 

My mind's tearing itself apart
Screaming from the inside
Release this pain from my fucking heart.

November 2008 blir den värsta månaden i hela mitt liv, det kan jag säga med säkerhet. Hitills har ingenting gått min väg. Känner mig nästan självmordsbenägen emellanåt  men det skulle aldrig falla mig in. Vännerna betyder för mycket. Det var en person som för några månader sedan tipsade mig om att gå till en psykolog. Idag undrar jag om människan kan se in i framtiden, inte för att jag ska till någon psykolog utan för att jag aldrig har mått såhär innan. Hur visste du? Ibland undrar jag om man inte skulle börja tro på ödet eller Gud - bara för att ha någon att skylla på.

They say your life can change
If you take God's hand.

Ska sitta uppe hela natten och arbeta lite
med mina jobb som egentligen bara är
hobby-projekt i brist på annat.
En kall Coca-Cola, Refused, Slayer,
Bob Dylan och kanske Slipknot.

Musiken - mitt liv.

Regnet har öst ner hela dagen.
Blåser gör det också.
En bra film, varm choklad och en vän
men bara i min fantasi.

Verkligheten stämmer inte överens med mina drömmar, min fantasi. Mina drömmar om ett lyckligt liv, ett fast arbete och en underbar flickvän. Det är någonstans det går fel, kanske är kärlek ingenting för mig. Fast det tror jag inte ens på själv, det finns någon för alla, det gäller bara att hitta rätt. Jag inbillar mig att jag hittade rätt men misslyckades totalt ändå.  Att vissa inte hinner innan döden springer ikapp är en annan femma. Jag tror inte på att två människor, oavsett läggning, kan leva ett helt liv ihop utan problem och bråk. Det finns en sak som är bra med problem, det är känslan när man har löst problemet på ett bra sätt. Ett sådant sätt att båda parter är nöjda och så lyckliga som är möjligt under omständigheterna. Det svåra för många när dem stöter på ett problem tycks vara att ta tag i det och faktiskt lösa problemet. Ingenting blir bättre av att gå runt och ljuga för sig själv och sin ömgivnig. Jag säger inte att jag aldrig har ljugit för mig själv och andra men jag antar att man lär sig av sina misstag. Känner mig som en psykolog nu och då vet jag att det är dags att byta ämne. 

"Att fela är mänskligt
att förlåta är gudomligt."

Det låter bekant. Borde inte det innebära att man
enligt citatet ska ge alla människor en andra chans?

Bloggar har några få nackdelar. Det är lätt att misstolka någon annans text samtidigt som det kanske är det som är charmen med en blogg. En annan nackdel är att om man nu för ovanligjetens skull skulle få en kommentar så kan man inte svara på denna och därmed är kommunikationen död. Jag kan ju bara tala för mig själv och jag känner att om man nu lägger ner lite tid på att uppdatera sin blogg, då är det väl klart att man förväntar sig respons, åtminstone från sina vänner. Anledningen till att jag inte kommenterar andras bloggar är just den, att sen tar diskussionen slut. Då snackar jag hellre med personen "in real life" om det den skrev. Jag glömde kanske berätta att jag numera har koll på mina vänners bloggar. Tog tag i problemet och la till alla under bokmärken. Kollar allihop varje dag, bara det är ett stort kliv i rätt riktining. Ska bli ändring på det mesta nu.

It's not O.K.
To pretend everythings alright.

När jag började blogga för snart exakt ett år sedan så klagade jag på alla "äta-dricka-kaffe-sova-bloggar", bloggar som bara handlar om vad man gjort under dagen. Jag börjar inse att alla kan inte kan vara precis som mig, alla kan inte tycka och tänka precis som jag gör. Det kanske låter patetiskt att jag inser det först nu men människor förändras och så även jag. Igår satte jag mig ner och läste igenom alla kommentarer. Jag borde vara stolt, kommentarer som "kanske en av de bästa bloggar jag läst", jag vet inte vad jag höll på med. Tror inte ens att jag tackat för alla kommentarer. Tack och förlåt. Förlåt för att jag sårade vissa personer i början, jag mådde inget vidare då, för snart exakt ett år sedan.

And therefore I try: To be myself with honesty.

Inspirationen flödar som aldrig förr just nu. Kanske var det nyttigt att träna lite idag. Nu tappar väl vissa av mina vänner hakan. Att jag, Johan, mongot, Juwhan skulle träna är ungefär lika troligt som att grisar skulle flyga. Det blev inget hårt pass, tog det lugnt. Man ska ju inte överanstränga sig i början. Jag försöker se detta som en start på något nytt. Imorgon ska jag ta tag i jobbsökandet. Hittade ett hyfast halvtidsjobb i tidningen. Jag är trött på att gå hemma och tänka på alla problem dag ut och dag in. Det är nog därför jag mår som jag mår. Nu ska jag snart till farmor och farfar och äta gås eller kyckling, trevligt. Tiderna förändras med vinden, idag slog det om till storm.

Rather be dead,
Than alive by your social values.

Jag lever för mina vänner och musiken.
Var inte rädda för att  snacka med mig.

Nothing else matters. 

Som en blixt från klar himmel,
som en flygande gris,
som en god djävul,
bloggen har fått 
orealistiskt stor betydelse.

Nej, det var inget skämt. "Jag ska lägga ner bloggen", det var inget skämt. Tiden går, saker förändras. Jag minns dem små blädder-filmerna som var populära ett tag i mitten av 90-talet. Dem var uppbyggda på tekniken bakom animerad film, flera bilder i följd skapar en eller flera rörelser. Själv hade jag ett sådant litet häfte med en kort film i, jag kunde sitta i tio minuter och bläddra om och om igen. Det var en svart-vit film med en bil som körde över en ramp för att krascha när den landade. När jag skriver detta så ser jag filmen spelas på repeat i mitt huvud. Det var inget skämt att jag skulle lägga ner bloggen men det var inte heller något genomtänkt beslut. Det finns saker i livet som får mig att reagera på ett visst sätt, ett väldigt konstigt sätt. Jag ska inte säga att det är när jag blir sårad, för det blev jag inte den här gången. Det är snarare när jag inte får jag själv vill, som jag hade trott och hoppats på att det skulle bli. Det behöver inte vara någons fel, jag stör mig bara på min egen reaktion.

Jag kan nästan känna mig schizofren vid dessa tillfällen, jag blir som en ny människa. Även om jag inte mår speciellt bra så kan jag skratta och känna mig lyckligare än någonsin bara för en dag. Samma kväll blir jag deppig och bryter ihop och då känns det dubbelt så jobbigt eftersom jag inser att jag bara ljög för mig själv. Glädjen jag kände bara några timmar tidigare var inte äkta. Plötsligt känns det här inläggets innehåll väldigt meningslöst. Det är aldrig bra att skriva ett inlägg under tre dagar, det blir uppdelat och konstigt, ni får ursäkta. För att återgå till mina obetydelsefulla problem så kan jag samtidigt få ångest över små saker som egentligen inte spelar någon roll.

Att skaffa nya vänner är inte alltid lätt,
att behålla dem är svårare men
svårast av allt är att bli vän med sig själv.
Jag inser det nu, det går inte.

For the times they are a-changin.

Under de dagar som jag skrivit på det här inlägget så har det hänt en del saker som förändrar det mesta. Dels har USA valt en ny president, kanske är det ljusare tider på gång? Jag vet inte allt för mycket om politik men att Mr. Buske var en taggig typ, att han hade vissnat, att det var dags för en totalrenovering - dags att gräva upp skiten och slänga på tippen, det förstod även jag. Trots mitt "ointresse" i politik så satt jag uppe hela natten och följde valvakan på Kanal 5. Att sitta framför TVn i över sex timmar och lyssna på seriöst snack utan den minsta gnutta humor hade jag inte orkat. Tack Kanal 5 för att ni förstår det sköna i att kunna vara oseriös oavsett hur allvarligt ämnet är. Ni förtjänade era höga tittarsiffror som faktiskt var högre än SVTs - inte förvånad.

Jag vet inte hur det hade gått för USA om Obama inte vunnit det där valet. Kanske var landet på väg att gräva sin egen grav. Det jag vill komma till är döden. Jag har aldrig varit bra på övergångar och den här var nog en av de sämsta. Om lite mer än en månad är det julafton, en afton som antagligen inte blir något att se fram emot. Jag har haft tur när det gäller släkt och vänner, jag har aldrig behövt gå på någon begravning. Inte än. För ett tag sedan fick en i släkten bröstcancer, nu ligger hon på hospis. Hospis är det ställe där man spenderar sina sista dagar i livet. Man skulle kunna se det som en väntsal in till himmeln. Oftast ligger man bara på hospis i några veckor innan man somnar in. 

Jag vet inte hur jag kommer ta det den dagen du inte finns längre. Ibland känns det som om jag ska bryta ihop redan nu. Igår gick jag runt och tänkte på döden hela dagen. Det slog mig att den absolut största rädslan i människans liv är för något som man inte vet något om. Jag är inte rädd för döden, inte rädd för att jag själv ska dö. Däremot att förlora en nära vän eller en i släkten, jag vet inte hur ja kommer ta det.

Knockin' on heaven's door...

Yes, 'n' how many years can some people
exist Before they're allowed to be free?

Fråga mig inte vad det citatet har med nattens blogg att göra, fråga mig inte var jag vill bo när jag blir äldre, fråga mig inte vad jag vill jobba med eller vad mina barn ska heta. Ställ inga frågor som jag inte kan svara på. Svara inte på frågor som jag redan har svaret på. Plötsligt blev allting mörkt och mysigt, nästan lyckligt, i alla fall i mitt liv. Jag kan ju tyvärr inte tala för någon annan än mig själv. För en stund sedan släckte jag höstens första ljus, det doftar rök, inte sådan äcklig rök från en cigg utan röken som man förknippar med julen och mys i soffan. En årstid då ens hjärna inte allt för sällan får för sig att man är deppig. En årstid av färger och onaturligt ljus. Citatet kan få symbolisera svaren på alla frågor som man helst ska kunna svaret på innan någon ens ställt frågan. För mig är Bob Dylan ett sätt att slappna av, att tänka på allt det positiva i livet, ens vänner, familj och släkt.

Veckorna flyger förbi. Igår var det sommar, i morgon är det jul, hur går det till? Kanske har det med atbetslösheten att göra, kanske märker jag inte av att tiden går för att jag sover bort dagarna. Om tio år sitter jag på en parkbänk med en starköl i handen och diskuterar tjejerna som passerar. Är det min framtid? En ung, efterbliven, lat kille som inte orkade ta tag i sitt liv för att han mådde för bra? Faktum är att jag inte har mått såhär bra på väldigt länge. Skolan ligger inte längre som en tyngd på min axlar, jag får den ensamhet som jag behöver, som jag alltid behövt. Ensamhet kan vara bra till en viss gräns precis som sällskap. Ibland kan jag stänga av mobilen och lägga hela livet åt sidan för att bli ett med musiken. Mitt liv har lagts på hyllan till förmån för mina vänner. Jag är ingen ängel, jag lever för det som betyder något - inte pengar.

The answer, my friend, is blowin' in the wind.

Tankarna flyger runt som en svärm bin runt honung i min hjärna just nu. Allt från körkort, flytt och jobb till vänner, kärlek, livet och döden. Precis som med bina är det svårt att urskilja tankarna från varandra. Nej, jag är inte full eller något sådant, det är bara så mycket som händer just nu och i princip ingenting slutar som det borde. I princip ingenting i alla fall.

Tell me where am I now
Why, where & how?

Magen snurrar som en tvättmaskin på högvarv och känslan av ovisshet blandas med en obehaglig känsla av att något kommer gå åt skogen inom snar framtid. Folk brukar säga att dem längtar tills dem blir arton, det gjorde jag med när jag var sexton. Det får jag äta upp nu när jag är nitton. Allting ska ske på "eget ansvar" och man ska veta allting själv. Jag kan inte påstå att jag vet så mycket som jag kanske borde. Bortförklaringarna är många och dåliga. I grundskolan var jag den där lata personen som inte "orkade" jobba på lektionerna och ännu mindre hemma. På gymnasiet blev det kanske lite bättre men det var dem estetiska ämnena som jag fick höga betyg.

Vad det nu betyder vet jag inte. Två eller tre bokstäver som egentligen bara betyder "väl godkänt" eller "mycket väl godkänt", vad det var som var så godkänt fick man aldrig veta. "Bra jobbat Johan, du har fått MVG!", klart att man blir glad och nöjd. Betyg har ju fått den effekten på oss, det är något bra. När man sedan frågade en lärare varför man fick sitt betyg så var det allt som oftast "skicka ett mail och fråga, vi har inte tid att ta det nu". Kom man ihåg att skicka det där mailet? Nej det gjorde man inte för man hade aldrig tid till det. Det enda som fanns i huvudet på i alla fall mig var läxor och prov.

Rather be dead than alive by your social values
Rather be dead than alive by your tradition

Betyg har egentligen ingen betydelse, dem finns där bara för att man ska kunna jämföra med andra elever. Vem är bäst? Det är så samhället är uppbyggt, det måste alltid finnas någon som är bäst, annars är det inte på allvar. Hade det inte varit smartare med ett omdöme i varje enskilt ämne?  Ett omdöme där respektive lärare skrev exakt vad han/hon tyckte och tänkte om en, staplade upp exakt vad man hade visat att man kunde under terminen.

Det är inte svårt för lärare att sätta beyg i dagens samhälle, i alla fall inte med hänsyn till ens kunskaper för dem sätts oftast inte efter kunskapen, utan efter en undermedveten jämförelse med andra elever. Det är där det svåra för lärare kommer in. Kan han/hon verkligen få det betyget om den eleven bara fick ett VG?

It's not O.K.
To pretend everythings alright

En ständig jämförelse med andra, en jämförelse som vi aldrig kommer ha någon nytta av. Det är nämligen inte ofta man arbetar med sina klasskamrater, inte vad jag vet. Man kommer med strösta sannolikhet speciellt inte jobba med den specifika person som läraren jämförde en med i gymnasiet. Det hade nog trots allt varit bättre om varje elev fick enskilda omdömen och att högskolorna sedan gick på ens kompetens och inte en massa obetydande statistik. Jag menar, säg att du behöver en viss summa poäng för att komma in på en högskola. Dem poängen får du genom dina betyg i gymnasiet om jag inte missminner mig - klockan är halv fyra på natten nu. Det betyder att du kan ha MVG i alla ämnen utom samhälle och ändå komma in på ett program som är samhällsinriktat. Vad spelade betyget i samhälle för roll?

Jag hade till expempel hur lätt som helst kunnat få jobb som grafiker nu, oavsett mitt betyg i graf. Jag har arbetsprover så det räcker och blir över, saker som jag har gjort hemma, på min fritid. Det finns saker med skolan som är ganska konstiga egentligen. Det är skönt att ha gått ut gymnasiet, det är ingen tvekan om det men nu växer kraven på en, ibland känns det som om ens föräldrar vill bli av med det dem innerst inne älskar mest av allt i hela världen, deras barn.

All You Hear Is - What You Fear And
All You Fear Is - What You Don't Know
All You Know Is - What You See
And What You See Won't Last Forever

Jag har nog inte samma syn på jobb och pengar som mina föräldrar. Dem tycks tro att ett jobb gör en lycklig och att man måste ha pengar för att över huvud taget kunna finnas till. I min värld klarar man sig utan att vara den där arbetsnarkomanen. Det är väl klart som fan att ens pengar tar slut om man köper skor varannan vecka och lägger pengar på sprit och onödiga saker som gör en lycklig för stunden. Jag påstår inte att mina föräldrar lägger pengar på sådant, jag fattar bara inte hur det kan vara så svårt för vissa att se det fina i det lilla. Stunderna med familjen och vännerna för att inte tala om ens grannar. Jag skrev en dikt i tvåan på gymnasiet, blev faktiskt ganska bra om jag får säga det själv. Den handlade om mig och området jag bor på, känslan är nästan obeskrivlig här. Det är många som säger det, många som känner den speciella andan som finns här. Jag tänker inte gå in på det närmare nu men kanske i ett senare inlägg "Djingis anda", jag får tänka på saken. Det har jag ju tid med nu när jag är arbetslös.

Just the perfect fantasy
Cling on to illusions of industry dream
Your body, your beauty will fade
Fit the pieces, adjust the smiles
You will try, try, try, try
To fit in, to fit in for the perfect li(f)e

Jag kommer inte på någon snygg övergång mellan föregående stycke och detta så därför blir det inget mästerverk denna natt. Igår funderade jag på att blogga - som det så fint kallas - mitt på dagen men det hade inte blivit samma sak. Känslan som infinner sig när man skriver på natten är en mer sorgsen känsla, ensamhet och man blir aldrig avbruten.  Som vanligt spelas det musik på låg volym med respekt för grannarna. "Road back home" med Zakk Wylde. Det bildas snabbt en klump i halsen, det är helt otroligt vad en låt kan beröra en. Det är svårt att inte återkomma till musiken, den finns där alltid i bakhuvudet.
Ännu en idé jag har, på tal om andra kanske kommande inlägg här i bloggen, är att djupgående analysera en låttext. Ni hade kollat snett på mig om jag gjorde det, speciellt om jag satte mig med ett sådant projekt klockan tre på natten. Tanken slår mig att jag har hört någonstans att man inte tänker lika klart på natten. Det kan inte stämma, jag hade aldrig kunnat skriva allt detta mitt på dagen, men det har väl med den där känslan att göra. Ensamheten bara växer. Ska jag vara ärlig så saknar jag skolan. 

My hands feel empty
no one to hold
I can sleep what side I want
It's not the same with you gone
Oh if you'd come home

Det är tur att man har sina vänner, annars hade man aldrig klarat sig genom alla skolår. Allt handlar dock inte om skolan, det finns vänner som inte har med skolan att göra. Jag gillar inte att dela in människor i olika "fack" men ibland så måste man göra det för att kunna förklara. Det finns dem vänner som man snackar med bara för att det är roligt sedan finns det dem som man snackar med om mer allvarliga saker men det finns ju även en blandning. Alla har nog drömt om att hitta den där människan som i princip en kopia av en själv. Personen som tycker och tänker nästan exakt samma  som en själv. Känslan när man hittar den personen är obeskrivlig. Det är som att det var meningen, nästan så att man börjar tro på ödet. Helt plötsligt kan man säga dem där sakerna som man aldrig vågat eller velat säga till någon. Personen förstår och kan utveckla ens tankar precis som om man hade samma hjärna. Ännu värre nlir det när personen är av motsatt kön och rent genetiskt inte ska likna en själv. Det är svårt att inte gilla den personen, det är svårt att inte bli förälskad och nästan besatt. Plötsligt var man dubbelt så stark och smart. Jag tror att jag har hittat den personen - inga namn - du vet vem du är. Det är tack vare den personen som jag sitter och skriver detta nu. Den personen har inspirerat mig med sina ord och tankar så mycket att jag snart har skrivit för mycket. Tack för att du finns!

Bloggen börjar ta en ny form nu. Jag är mer öppen och den är inte längre lika ämnesinriktad. Ämnena så som kärlek i ett inlägg, det höll inte i längden. "Tankarnas flykt" beskriver det ganska bra, en helt spontan blogg där tankar blandas med åsikter och mycket musik. Dem där mörkaste inläggen om ångest och sorg känns avlägsna nu. Jag diskuterade i och för sig döden tidigare idag. Vad händer efter döden?  Vi lever för våra vänner, vår familj och dem vi älskar, det är en del av meningen med livet, en stor del om ni frågar mig. Jag är ganska säker på att man inte kommer tillbaka till alla dem man älskar när man väl har dött.  Hur kan döden ha någon mening när ordet död i princip är motsatsen till liv? Man lever bara en gång, varför inte ta vara på det man har istället? Det kanske inte är mycket men det finns alltid dem som har mindre. Livet är en ständig jämförelse. Döden är ingenting, en tom sida i en bok om en person. Jag har i alla fall aldrig hört talas om en självbiografi om att leva i döden.

Does it bother you now all the mess I made
Does it bother you now the clothes you told me not to wear
Does it bother you now all the angry games we played
Does it bother you now when I'm not there

Ursäkta mitt inlägg på ca tre A4-sidor. Många tankar som sagt. Nu ska jag försöka sova och hoppas på att jag vaknar även imorgon. Godmorgon! (04.12)

Fläkten går på högvarv och hörlurarna svider mot öronen. Klockan är kvart i fyra på natten. En normal männsika sover nu, jag är ingen normal människa. Jag kan vara vaken i tretton timmar och ändå bara sova åtta timmar natten därpå. Som om inte det vore nog så äter jag ytterst sällan frukost, magen tillåter inte det. En normal människa raderar sin blogg när ingen längre läser, jag kan inte. Mitt behov av att behålla saker som jag själv skapat är för stort.

Mitt senaste inlägg var inget att hurra för, det var kort, innehållslöst och jag säger inte att detta blir bättre. Jag har ett behov av att skriva av mig, det var trots allt två till tre månader sedan nu. Förr fanns det folk som tog illa vid sig av mina inlägg men det tror och hoppas jag att man slipper nu. Förr var jag den som snackade med alla, kunde skratta med i princip vem som helst. Nu vet jag inte längre. Risken att förlora en vän eller två - vilket i och för sig börjar bli en vana - är för stor, jag lyckas alltid. Ber om ursäkt för detta.

Your only friend inside
the scars that never mend
This trips inside the dark
The never ending rain
Kill the past
Nothing's the same

Jag försöker bortse från mina tidigare inlägg men det är svårt. Min svenska var bättre, inläggen intressantare och framför allt mer välskrivna. Längtan efter att kunna skriva om den man älskar är stor. Det har jag inte kunnat göra på ett år nu, det känns som om ett kommer bli två. Känslan av att leva för någon annan finns inte längre, närheten att kunna kramas och mysa är väldigt långt bort.
Nu orkar jag inte skriva längre. Klockan är halv fem.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.

När jag var liten hatade jag värme. Solens strålar var det sista jag ville se. Min kropp var om möjligt ännu mer emot hettan från det stora brinnande klotet. När jag kröp ner i min säng på kvällarna var ryggen röd som en solmogen tomat. Det sved och gjorde ont. Dagen efter var det som om ingenting hade hänt. Jag följde med familjen till stranden och badade i havet.

Nu är det snart två år sedan jag satte en fot i ett hav. Det känns en aning lustigt med tanke på hur det brukade vara. Samtidigt som det känns skönt att slippa den press som det ändå innebär att bada öppet. Alla normer över hur man ska se ut, hur man bör ha tränat och vilka badskorts man absolut inte ska ha. När man var liten tänkte man inte på det men nu ligger det som ett när runt hjärnan. Vad man än gör eller säger så finns tanken där. Passar jag in?

Det jag kan sakna med att inte vara på stranden är att jag inte får den mängd sol som jag hade fått annars. Solen gör en glad när den skiner. Ibland funderar jag över hur ett ting kan ha så mycket makt. Hur kan solen ha sådan makt att så fort den skiner tillräckligt mycket, då åker halva Sverige till stranden. När solen slocknar då dör hela världen. Inte för att solen "lever" på det sättet men en viss makt har den trots allt.

Ingen motivation
Ingen sommar
Ingen blogg

Jag vet inte vad som har hänt. Har ingen motivation till att skriva blogg längre. Kanske beror det på att jag inte har något att klaga på längre men troligtvis är det för att responsen blev för dålig. Jag är kräsen. Skulle kunna skriva en "vanlig" blogg, blotta mig själv för världen och så vidare men det har jag ingen större lust till. Det räcker med att sitta vid datorn nästan hela dagarna och försöka snacka med folk.

På tal om motivation och brist på saker att skriva om. Tåg är en uppfinning som borde prisas. Det är oftast en smärtfri process att beställa biljett och när det väl är gjort har man inte mycket kvar att göra än att stiga på tåget. Jag funderade ofta på vem som suttit på knä och lagt alla dem där brädorna på marken, när jag var liten. Liten och dum som jag var så trodde jag att det var en person som lagt hela sveriges järnväg. Jag ville leka på spåren, hoppa från bräda till bräda, fram och tillbaka. Jag insåg nog aldrig att man faktiskt kan dö om man gör det. Idag förknippar jag järnväg med självmord och olyckor - från lek till allvar.
Förra sommaren åkte jag till Stockholm två gånger med X2000. Första timmen är en ren njutning, att luta sig tillbaka och inte behöva bry sig om någonting. Sedan börjar man dela upp resan i olika faser. Vila, äta, vila, längta. Det pinsamma är kanske att jag automatiskt gjorde detta fyra gånger på mindre än en månad. Ändå föredrar jag tåg, det känns säkert, man kan slappna av.

Senast idag åkte jag tåg, inte lika långt men det tog i alla fall ungefär en halvtimme. Jämför det med en timmes bilresa för att nå samma mål. När man sitter där på tåget har man tid över att tänka, läsa och lyssna på musik. Som vanligt lyssnade jag på musik och ingen är väl förvånad över det. En tidning ligger och blänker i solen på sätet framför mig. Jag plockar upp den och slår av en slump upp en krönika.
Den handlade om att Stockholm får för mycket uppmärksamhet, att Malmö borde få mer och att Göteborg inte hade med saken att göra. Skribenten började med en mening i stil med "Stockholm är vackert..", på bild kanske men annars ser man inte så mycket mer än bilar och människor. I krönikan stod även att man oftare hörde rullande R i Malmö än i Stockholm. Fråga mig inte var skribenten ville komma med det. Personligen tycker jag inte att rullande R är något stort plus. Stockholm i all ära men ibland känns det som om media vill dela upp landet i Skåne, Stockholm, Göteborg och Norrland.

Min kanske mest meningslösa blogg hitills. Ni märker säkert själva hur
ointressant det börjar bli. Så nu tänker jag sitta och fundera på att sova
i en timme. God natt!

Jag vet inte hur vädret
kan anpassa sig.
Kanske är det vi
som anpassar oss.
Efter humör och hälsa.
Det regnar.

Bristen på ämnen till den här bloggen växer för varje inlägg. Känslan av att behöva skriva av sig växer för varje sekund som det står still i min hjärna. Vad kan man skriva om? Vad vill folk läsa? Själv tycker jag att det är högst ointressant att läsa om vad en person gjort under dagen. Kan erkänna att det inte är många bloggar som intresserar mig längre. Det har aldrig funnits sådana och det gör inte bristen på ämnen mindre. Jag borde läsa andras bloggar. Åtminstone som gengälld för att den/dem läst min. Får arbeta lite på det där. Lite av problemet ligger kanske i att blogg.se inte har någon som helst tjänst som talar om när ens vänner uppdaterat sina bloggar.

Känslan av att tvingas göra saker för ens eget bästa är bland det värsta som finns. När ens känslor tar över och man inte längre har kontroll över situationen, då vill man sjunka genom jorden och vänta på bättre tider. Jag skriver blogg för att jag inte har någon annan att snacka med om allt. För att jag aldrig skulle få ur mig allt om jag försökte på ett mer "rakt" sett. Tvingad av härtat - för mitt eget bästa att berätta för hela världen hur jag mår, vad jag har för åsikter, känslor och inte minst hur synd jag tycker om mig själv. Det är inte meningen att det ska vara så. Jag önskar att det inte vore så, att jag inte var så blyg, att jag aldrig blivit så "bra" på att skriva. För "bra" för mitt eget bästa.

Don't think of me.

Det finns människor som tänker för lite på sig själva. Människor som mår dåligt för att dem är så underbara. En dag ska jag inrätta ett pris för dessa individer som lägger ner hela sin själ i andras liv, som skulle offra allt för sina vänner. Jag tror inte att jag är en av dem men jag känner folk som förtjänar så mycket bättre. Det är lustigt hur något som låter så bra som ordet "omtanke" kan bli något som aldrig borde få finnas. Omtanke är farligt i för stora mängder. Om man ska vara lite poetisk kan man uttrycka det som nedan.

Att ta en överdos av omtanke kan döda. Tanken på att man inte kan leva
utan en själ slår en aldrig när man ger bort den till någon annan.

Jag har aldrig velat bli poet som tur är. Min framtid ser inte speciellt ljus ut på den punkten. Ett försök skadar dock inte. Folk påstår att jag skriver smarta saker här, att dem börjar tänka. Min första tanke när jag hör sådant är "tänk inte för mycket". Tänker man för mycket så får man bara ont i huvudet och då börjar man tänka mer. Tillslut få man panik och då går det ut över andra. Tänk inte alls. Detta vet jag efter egna erfarenheter, tyvärr. Det händer för mycket i livet som man måste tänka på.

Man skulle kunna se livet som ett x antal utmaningar,
som en hinderbana - där man inte vill komma i mål
men vissa ändå har som mål att vinna.

Det börjar med uppväxten fram till dagis där man helst ska ha lärt sig att säga de mest grundläggande orden. Klarar man detta så är man automatiskt vidare till nästa etapp vilken består av att lära sig anpassa sig till verkligheten. Dagis börjar. Plötsligt ska man gå upp en viss tid, äta rätt, ha kläder som inte är allt för uppséendeväckande eller udda. Misslyckas någon med en enstaka etapp är den dömd att misslyckas med resten. I livets hinderbana är ens medmänniskor ens motståndare.

När dagis är avklarat tvingas man in i skolan, nu ska du dömmas för allt du säger, gör och även för det du aldrig gjorde. Juryn eller om vi ska vara petiga - lärarna bestämmer din framtid och sätter ett betyg som dem tycker är lämpligt åt just dig. Ibland har betyget inget som helst att göra med dina studier utan grundas ändast på din privata relation till respektive lärare. Rättvisare regler har domarna för denna smått ironiska hinderbana inte lyckats komma fram till.

Nästa etapp är inte mycket bättre. Först ska du ta dig in på gymnasiet - vilket vi för övrigt kan sätta som namn på etpappen. När du väl lyckats ta dig genom alla snår av valmöjligheter och diverse poäng ska du nu återigen anpassa dig. Dina medmännsikor är nu så pass smarta att även dem kan dömma dig. Så korkade att vissa skulle ge dig ett ökennamn bara för dina kläder. Tro inte att det är slut med allt dömmande hit och dit bara för att du tagit studenten.

Etappen efter gymnasiet är jobbet, kanske den längsta av alla. Nu får du äntligen möjligheten att själv bedömma andra. Se då till att göra detta rättvist. Man ska hämnas, dock inte på oskyldiga. Det fick man lära sig redan i sandlådan när man patetiskt nog började bråka om vem som hade mest rätt att vara i allmänhetens ägodel. Precis som om båda inte får plats på tio gånger tio meter. Nu börjar pengarna ta över ditt liv och undan för undan inser du att allt som inte unnar dig är orättvist, fel och borde inte få finnas. Jobbet finns där för att det hade varit för lätt annars. Att krypa över plan mark kan även en tvååring. Efter ett tag tröttnar man på jobbet. Antingen så byter man eller så börjar man gnälla.

Vilket man aldrig skulle gjort. För nästa etapp är pensionen. En tid av väntan på att komma i mål. Till en början är det skönt, ingen stress, man kan slappna av för en gångsskull. Gå av banan och ta en paus, en lång sådan tills man inser att man aldrig kommer återvända. Då börjar klaganadet igen. Aldrig är människan nöjd, alltid är det något som inte är bra. Nu har du inte längre något att göra. Du får ångest över allt det du aldrig gjorde, över saker du tackade nej till och bilen du aldrig köpte tillverkas inte längre. Så småning om börjar du tänka på sista refrengen, på att passera mållinjen. Du undrar om du ska delta igen, nästa gång.

..and God says no.

Jag tror inte på återfödelse. Därför får min hinderbana sluta vid mållinjen. Jag tror inte heller på att om någon orkat ta sig genom hela detta inlägg, att den då inte har några synpunkter, åsikter eller tankar. Allt uppskattas med tanke på den tid jag lagt ner. Nu är klockan halv fyra på natten, tror att jag började vid ett. Med huvudvärk ska jag försöka sova några timmar och drömma om bättre tider.

Stormen drar förbi.
Vinden susar.
Och min inledning
liknar mer en dålig dikt.

Jag kan inte låta bli att skriva om lite känsliga ämnen. Vill varna för en mycket känslosam blogg. För att inte bli allt för allvarlig så drar jag till med ett litet torrt skämt. "Känsliga läsare hänvisas till andra sidan vägen". Inte ens en en mus hade skrattat. Dock hade en sten sett förvånad ut om jag fått till ett roligt skämt. Nog om det.
Bloggen kan tyckas som en upprepning men då jag lever för musiken så får ni stå ut. Enligt statistiken ser det ändå väldigt mörkt ut inför framtiden. En läsare om dagen, högst fem. Jag kommer inte på någon bra övergång till nästa stycke och tänker inte lägga ner energi på det klockan fyra på morgonen.

Alla har säkert lyssnat på en låt eller en artist och känt hur tårarna börjat rinna ner för kinden. Vissa skulle förneka minsta lilla tår som rinner. Personligen tycker jag att det är naturligt - ungefär som att trilla och slå sig. Det är med en känsla av att min blogg börjar tappa mening, intresse och tyngd som jag påstår att musik är det bästa läkemedlet på jorden. Inte ens Ipren är bättre. Jag har börjat införskaffa gammal musik med känsla för minnen. Exempel är en låt som Imagine av John Lennon. Den får mig att börja tänka - precis som Dido, Monster Magnet eller Beatles men på ett annat sätt.

Imagine there's no heaven.

Som jag sagt så många gånger förr i min blogg så återkommer känslan av en dröm när jag tänker på den lilla frasen. Saker som himmel, jord och vatten är så självklara för oss som inte lever i ett u-land. Jag tänker främst på alla fattiga som knappt får mat för dagen, som inte får gå till skolan, som inte har rent vatten, som inte kan köpa nya kläder ens en gång i månaden - kanske aldrig. Inte allt för sällan dör barn i u-länder innan dem kommit upp i tonåren. Med det i huvudet erkänner jag att jag aldrig skänkt ett öre till dem. Skuldkänslor. Det är vi som tar deras liv. Vi drar ut deras själar och släpar dem i sanden för att sedan lämna dem åt ödet. Vi hade kunnat hjälpa dem. Istället är det miljön som går först - skänk pengar till miljöprojekt hit och miljöprojekt dit. Sparka på dem som redan ligger. Skuld, skam, sorg. Det finns något sjukt i att försöka rädda våra kommande barn och barnbarn framför våra medmänniskor på andra sidan.

I'm no angel.

Finaste stunden i mitt liv har varken med u-länder, Dido eller John Lennon att göra. Det var i Stockholm, ute på en liten klippa. Behöver jag säga mer än att två blev en den morgonen. Fredagen den trettonde - den så kallade otursdagen är min lyckligaste även om det inte höll för evigt. Det var dimma, vatten nedanför klippan och jag hade sett Metallica live på Stockholms stadion dagen innan. Nothing Else Matters spelas inte i min närhet utan att tankarna går till dig. Du vet vem du är men jag vet inte om du läser detta.

Det finns en anledning till att jag skriver detta just idag.
Jag satt med två vänner och lyssnade på musik.
En efter en faller vi i gråt. Känslan av att kunna gråta
inför någon annan är något helt unikt.
Vänner finns för att vara en stor del av någon annans liv.

Imagine.

Igår sken solen.
Nu är det natt.
Jag har aldrig
föstått varför.

Hur kommer det sig att när solen skiner - kallar vi det för dag?
Hur kommer det sig att när det är mörkt - kallar vi det natt?
Hur kommer det sig att vi inte säger "månen skiner, det är natt"?

Känslan av att jag har tappat alla svar på - för mig viktiga - frågor sprider sig inom mig. En tomhet - som om någon tagit en te-sked och sakta gröpt ur min kropp, min hjärna. Skrämmande nog kan jag fortfarande tänka och gå men kommer jag hitta svaren på allt? Som en mardröm i verkligheten - jag sträcker mig efter kanelsnäckan, jag vet att jag ska nå men något tar emot, jag kan inte.

Jag minns när man var liten. Allt var så lätt, ingen ifrågasatte allt man gjorde - kanske för att alla visste att man var för liten för att svara. Dagis var som ett extra hem. Man fick göra vad man ville. Nu är det inte så längre. Minsta lilla sak man gör ska man ha en vettig förklaring annars väntar korsförhör. Som om inte det vore nog ska politikerna införa ett storebrorssamhälle som mest påminner om BigBrother. Snart behövs väl inte bloggen längre, vi kommer väl inom snar framtid kunna se minsta lilla rörelse inne hos grannen över nätet.
När lampan slocknat på kvällarna återkommer ofta en fråga, vad händer sen? Ibland kan det kännas som om man lever i ett spel. Ett spel där vi människor är rollfigurerna och något övermäktigt under är som "Gud" - ungefär som The Sims. Tror som jag skrivit i tidigare blogg inte på ödet men vissa skulle nog kalla det så. Vem vet vad som händer om tio år? Tänk om man blir skomakare eller smed. Undrar om jag fortfarande kommer gilla att skriva och fotografera.

Har jag fått svar på alla frågor?

Kommer jag ha en Volvo eller en Saab.. kommer jag överhuvudtaget bo i Sverige? Jag tror att man måste leva för dagen, leva för stunden. Annars blir man knäpp, som mig. Det går inte en sekund utan att jag tänker djupa tankar. Inte en minut går utan att jag funderar på nytt ämne till bloggen. Ibland får jag nästan panik i brist på ämnen och jag vill inte skriva korta, ointressanta bloggar om ytliga saker - sånt vill jag inte ens läsa. Jag vet förtfarande inte varför vi kallar det natt så fort det blir mörkt, jag vet inte hur jag ska få veta. Har jag överhuvudtaget någon nytta av svar på alla frågor?

Vad vi egentligen vet om framtiden är bara att vi kommer att dö.

Varför inte bara luta sig tillbaka och minnas tiden som var.
Första kärleken om man nu får kalla det så med tanke på att jag bara var sju år - jag minns det som igår. Allt var så lätt, inga krav, man bara var. Tänker som vanligt inte nämna några namn men hon var söt, det tyckte jag i alla fall då. Jag minns hur vi satt på en - för vår ålder - stor stock som låg på en äng nedanför skolan. Om jag inte drömt allt så sa vi bara "jag älskar dig" till varandra, mer var det inte. Simpelt men vackert. Kärlek brukar räknas som något av det finaste i världen men ack så svårt det har blivit. Idag är man inte tillsammans om man inte bråkat - kanske därför man undviker det vackraste. Kanske är det därför guld varar längre.

Stort tack till alla som kommenterar.
Utan er hade jag aldrig fortsatt.
Om man inte får något för det man gör så ger det inget.
Fortsätt kommentera om ni vill att bloggen ska leva kvar.
Utan er - ingen blogg. Tack.

Stormen drar in över landet.
Kärleken har jag lämnat
bakom mig, för länge sedan.
Musik är livet.

På tal om storm och kärlek. Ett känsligt ämne ska jag ge mig in på nu. Distansförhållanden. Det är inte lätt när man får känslor för en person som bor mer än 60 mil bort. Vissa påstår att det inte går att bli "kär" i en person som man aldrig har träffat. Jag menar dock att det är fullt möjligt. Detta efter egna erfarenheter av just distansförhållanden. Jag kan bli förbannad på folk som inte tror på att det kommer fungera. Bara båda vill så går det, svårare är det inte.

För att kunna förstå mig lite bättre tänker jag börja från början men ändå på annat sätt efter inledningen - den står nämligen här över. En del har försökt intala mig att man bara kan bli förälskad i en person som man inte har träffat. Vad är då skillnaden på att vara förälskad och att vara kär? När det kommer till distansförhållanden så är det bara att man inte har sett personen i verkliga livet, att man inte har kollat personen i ögonen. Då kan man undra varför man inte får kalla det att vara kär när alla känslor kommer och man inte har träffats än. Är dte fär att man tror att kameran ljuger? Eller är det så hemskt att nära 80 procent av Sveriges befolkning är omedvetet utséendefixerade?

Jag önskar att det var fler som trodde på distansförhållanden, som kunde se det positiva i det. Det vore obeskrivligt skönt att slippa höra nedlåtande komentarer varje gång man berättar om det. Jag är inte ensam om att föredra ett förhållande på avstånd, å andra sidan har jag aldrig upplevt ett så kallat "normalt" förhållande. Tanken slog mig precis att det borde egentligen vara fler som gillar distansförhållanden med tanke på alla alternativa människor.
Det finns en sak som många missar när jag berättar om distansförhållanden. Jag skulle aldrig träffa en person som jag inte har snackat i telefon med. Skillnaden mellan att bara snacka på t.ex. MSN och att även snacka flera timmar i telefon är enorm. När man snackar i telefon blir det mer personligt och man kan inte säga vad som helst till varandra. Det är lätt att ljuga ihop sin bakgrund och så vidare över nätet men över telefon kan man höra om det är en oseriös person.

Ibland kan det vara skönt att slippa känna pressen av att man måste träffas, pressen av vad man ska hitta på om man ska träffas. Det kan vara skönt att inte ses varje dag, att faktiskt få sakna varandra lite. Dessutom är det många som brukar säga "jag gör vad som helst för dig" när dem är tillsammans med någon. När förhållandet tar slut så skyller dem på att det var för långt avstånd. Vad hände med att "göra vad som helst"?
Må hända att det förkommer många överdrivna komentarer när det gäller kärlek men lite försiktig ska man nog vara.

Jag säger inte att distansförhållanden skulle vara bättre än "normala" förhållanden men jag tycker att folk ska ha respekt för att vissa trivs med distansförhållanden. Så fort man bara nämner det ordet så kollar någon snett på en och undrar om man är helt dum i huvudet eller om man bara har tappat förståndet. Att höra att man "borde satsa på någon i närheten" känns inte bättre det heller. Indirekt är det samma sak som att säga att "normala" förhållanden är bättre. Det värsta är kanske att mer än hälften av dem som snackar nedlåtande om distansförhållanden aldrig ens försökt själva. Det enda dem gör är att trycka ner andra.

Detta är mina känslor, ni kan inte ändra på dem men ni får gärna ifrågasätta innehållet i bloggen.

Det fanns en tid då jag kunde snacka med folk utan att känna mig som en idiot. Det går inte längre. Folk har inte tid för en längre - man stör om man ens säger hej. Frågar man sedan hur den till synes tjuriga personen mår så är det kört - det angår en inte. Speciellt inte om man snackade en hel timme i streck senast - man tröttnar ju efter ett tag. Ska det vara så? Ska man behöva slicka röv för att folk ska snacka? Ska man behöva be om komentarer eller kanske till och med säga vad folk ska tycka och tänka? Det kanske är svårt att ha en åsikt..

Solen kikar försiktigt fram mellan molnen.
Musiken spelas som vanligt i min närhet.
Snön har försvunnit från marken.
Livet går vidare.

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Ett nytt år har inletts. Ett år utan löften, ett år som börjat på sämsta möjliga vis. Löften kan jag i princip aldrig hålla, mina anledningar att må "mindre bra" hör inte hemma i en blogg som denna. Må hända att anledningarna på ett sätt hade passat in med tanke på bloggens rubrik men ett löfte ska jag väl ändå lyckas bevara - att inte göra denna blogg till en "idag-har-jag-druckit-kaffe-och-haft-sex" -blogg.

Livets mening är för vissa att slå sig ned i en skinnfåtölj med ett glas rött vin och en bricka ost. Att bara ta det lungt kan vara skönt ibland. Dock måste man anstränga sig aningen för att över huvud taget komma någon vart i livet. Ibland måste även den blyge öppna käften och säga ifrån, ibland måste även den fege vara modig och riskera livet, ibland måste även den skämtsamme vara allvarlig för att lära känna sig själv.

Alla har någon gång ljugit för att undvika konsekvenserna av sanningen, för att senare inse att sanningen aldrig var ett hot. Vi gör allt för att skydda vårt eget skinn, allt för att inte råka illa ut. Det finns en stor egoist inom var och en av oss. Den som förnekar det har aldrig varit deppig, mått dåligt eller kännt sig ensam. Det lilla man kräver när man till exempel känner sig ensam är närhet, en kram, någon att prata med. Min lärare sa att jag hade "en mörk syn på livet" när jag påstod att alla skulle göra i princip vad som helst för att komma ut ur fängelse, allt för sitt eget bästa.

Ödet är en mycket lustig sak som jag nog aldrig kommer förstå mig på. Vad jag vet så påstår man att det var ödets fel först efter att något har hänt. Att tro på ödet är att ta ett steg framåt och två bakåt. Jag klandrar ingen som tror på ödet men menar samtidigt att man måste se framåt och inte fastna i det förflutna. Låt oss leka med tanken att man har varit med om en trafikolycka. Dagen efter olyckan skyller man allt på ödet. Det jag inte förstår är varför man aldrig hör någon som tappar tron på ödet, trots att man aldrig kommer kunna bevisa motsatsen. Det kan vara för att "ödet" är ett annat ord för livets mening. Det kan också vara för att man vill ha något att skylla allt på. Att skylla på ödet är för mig som att säga inför en fotbollsmatch "jag hejjar på vinnarna".

Vi vet inte varför vi lever. I alla fall inte teorektiskt. Praktiskt är det för att två människor har haft sex. Vi vet inte varför vi dör. I alla fall inte teoretiskt sett. Tror man på ett liv efter döden så är det klart att man kan påstå att vi dör för att vårt nästa liv ska bli bättre. Det ironiska är att hur vida detta stämmer eller ej får vi aldrig veta. Om vi inte börjar tro på spöken vill säga. Kanske träder ett spöke fram bakom soffan och berättar för dig att livet efter döden är som paradiset i himmeln - vilket hade varit högst religiöst. För mig har i alla fall alltid himmeln varit förknippat med Gud och helvetet med djävulen.

Jag vet ingenting egentligen. Allt jag vill är att få folk att reagera, att folk ska öppna sina käftar och säga vad dem känner. Detta kanske är ett känsligt ämne men det finns nog inget intressantare än livet. Vi föds, vi växer upp - oftast till miniatyrer av våra föräldrar, vi pluggar, jobbar, går i pension och dör. Ingen vet varför ändå tycks de flesta ta det med ro. Eller så består världen av fega individer som inte vågar säga sina åsikter. Folk följer alla ideal som skapats för att sälja så mycket som bara möjligt av skit. Människor som inte vågar gå sin egen väg.

Som jag skrev i "Musikens betydelse" så betyder musiken väldigt mycket för mig. Den är en av anledningarna att jag lever än idag. Vännerna är en annan väldigt stor del av livet. Samtidigt är det just vännerna som är mina största fiender, dem har en obeskrivlig makt över mina känslor. Lämnar bara en av mina vänner mig så känns hela livet rätt meningslöst. Livet består av känslor i mängder. Jag har inte sovit en sekund i natt på grund av just känslor. Även bilder betyder väldigt mycket för mig, dem får mig att tänka på ett helt annat sätt. Att sätta sig ner och kolla på en bild i några minuter för att sedan skriva ner sina tankar om den är något alla borde testa.

Sanningen är att jag inte vet vad meningen med livet är. Jag trodde att jag visste. Hoppas att ni reagerar och komenterar nu. Det hade betytt mycket för mig. Våga vara er själva, våga stå för era åsikter.

Fyra ljus brinner i afton.
Fyra delat på två blir två.
Två dagar kvar till julafton.
Två dagar utan julkänsla.

I min förra blogg skrev jag att jag skulle sluta blogga. När jag skrev det hade jag väl ärligt talat redan funderat ut den här bloggen. Jag funkar ungeför som alla tv-kanaler. Plannering är vägen till framgång men akta dig för att bli tjatig, då förlorar du tittare.
Ingen kan ha undgått köttskandalen som SVT så "noggrant" undersökte. Kankse maler ICA om gammalt kött och märker det med dagens datum men den stora frågan är väl ändå vem som inte märker att köttet är gammalt? För det första så luktar gammalt kött som.. du vill inte veta. För det andra så blir kött grått när det surnar. Det är bara en blind människa som inte kan se att köttet är gammalt och således spelar det ingen roll att dem märker om köttet. För är man blind så ser man inte heller datummärkningen på förpackningen.

Jag kan inte sluta störa mig på nyheter på tv. Idag snackade dem om miljön för hundrafemtionde gången. Antarktis var i kris, det var förfärligt så dåliga vi männsikor är, vi är värdelösa, vi förstör bara. Det ironiska var att samtidigt som den inkompetenta reportern snackade med tal fel så fick man se ett stort fatyg avgå mot just Antarktis. Hur mycket olja och avgaser lämnar inte det efter sig? Patetiskt att sitta och klaga på mänskligheten när man förstör den själv.

På tal om media så förstorar dem upp allt kring julen. Varför firar vi jul? Personligen gör jag inte det för att jesus ansåg sig förtjäna all uppmärksamhet just den här helgen. På julen kollar man på Kalle Anka, äter julskinka och dansar runt granen om man inte redan kysser tomten. Sedan ska man byta julklappar med varandra, ett fenomen som är helt värdelöst vid närmare eftertanke. Alla vet säkert att ett minus ett blir noll och likaså tio minus tio. Alltså tjänar man inte ett öre på julafton. Inte vad vi vet i alla fall och hade vi fått veta hur det verkligen låg till så hade hälften insett att dem gått back hela livet.

Varför byter vi julklappar? Varför inte?

Faktum är att hade det inte varit för att det var en tradition så hade vi aldrig gjort det. Det krävs en traditon för att människan ska vara så snäll. Det krävs dödsstraff och livstids fängelse för förlåtelse enligt många. Vi lever i ett samhälle av normer och traditioner som inte allt för ofta är totalt överskattade. Förljer man inte alla lagar och normer så är man inget att ha. Då kan man lika gärna ta en pistol och skjuta sig i huvudet. Är man kille och har rosa skjorta då är man direkt klassad som bög eller onormal.

Jag är medveten om att jag klagar mycket. Det är inte för att jag gillar att klaga, det är för att andra inte vågar. Folk är för fega för att säga sina åsikter om saker och ting. Inte ens i film är det frittfram, där ska minsta lilla ord - som anses fult - vara cencurerat. Överallt snackas det om pressfrihet och uttrycksfrihet hit och dit men jag kan inte se den någonstans. Antar att allt är relativt. I Nordkorea har dem bara sex frisyrer att välja på., allt annat är straffbart.

Inatt har jag lärt känna nytt folk. Trevligt folk, ärligt folk, den typen av människor som jag uppskattar. Nu är det inte många vakna längre. Det är i princip bara jag och jag är vaken för er skull.

Ett lugn sprider sig i rummet.
Kanske för att ljusen är tända och
lugn musik spelas. Allt
känns allmänt tragiskt.

Det är inte ofta jag känner mig oälskad. Vill inte säga att jag är hatad för det är jag inte, inte än. Ibland kan det dock kännas som om folk inte vill snacka med mig. Anledningen till det kan vara många och jag vill inte lägga ner tid på att försöka finna ens en av dem. Kort sagt skulle jag vilja påstå att dem som älskar mig får göra det - dem andra har ingen talan i min närhet. Sina vänner älskar man för vad dem är, inte för vad dem skulle kunna bli eller vad dem kunde varit.
Det finns säkert tusen anledningar till att man känner sig deppig. Vissa skulle kalla en för emo bara man nämnde att man inte mår bra. Jag tycker dock att man ska behandla folk med respekt. Man bör inte dra för snabba slutsatser och tro att man alltid har rätt. När jag tänker efter så kan man inte dra för snabba slusatser med vilje. Det är som att säga "misstolka rätt", det går inte att göra.

När tystanden tränger sig på tar hjärnan över. Tankarna känns som ett spindelnät av skit. Orkar inte skriva mer nu. Kanske slutar blogga också. Vad är meningen med det när ingen komenterar? Vad är meningen med att lägga ner tid på att skriva ner en massa skit när ingen bryr sig? Vad fan är meningen med en blogg om ingen reagerar? Fega idioter.

Vi ses kanske en vacker dag. Ni får ha ett bra liv.

Surret av datorns fläkt överröstar
John Lennon och hans mästerverk
vilket inte är någon vidare effekt. Hade
det inte varit för att klockan snart är ett
på natten så hade jag höjt volymen en
aning och njutit fullt ut.

Mina tankar den här natten är inte många men det betyder inte att dem är små. Lika irriterad som jag är över datorns inte allt för upphetsande läte, lika irriterad är jag över den uppförstorade miljökatastrofen. En katastrof som upptäcktes ungefär femtio år för sent. En katastrof som vi människor gärna lägger ner lite för mycket energi på då vi ofta har ett behov av att rädda och bry oss om varandra. Enligt mig har katastrofen blivit en dålig anledning att inte skänka pengar till Afrikas fattiga.

Varje dag dör människor av svalt, fattigdom och torka. Allt medan vi i Sverige och i stora delar av Europa går runt och plockar skräp, stänger av TV-apparaten och lämnar bilen hemma. Ibland undrar jag hur patetiska man får bli. Ta till exempel Afrikas befolkning, inte sitter dem med en TV, inte har dem en bil stående till ingen nytta, inte har dem något skräp att slänga.
Jag är inte för en naturkatastrof men jag tycker inte att det är rätt att folk i Afrika ska behöva lida för att vi i väst-världen har blivit pedanta. En riktig katastrof beräknas det bli för våra barnbarn och deras barn.

Sedan när började så många tro på liv efter döden? Sedan när började vi bry oss mer om människor som ännu inte finns än de stackars barn i Afrika som knappt har mat för dagen?

Ska man tvunget göra något för sina barnbarn - som vi bara kan anta kommer att komma till världen - så ska man sälja bilen, strunta i att köpa en platt-TV och skänka pengarna till saker som gör märkbar skilland. Jag kan inte förstå varför vi ska bry oss så mycket om våra barnbarn, dem kommer inte kunna tacka oss om det är ett tack vi vill ha. Barnen i Afrika däremot kommer att tacka oss redan om ett år, kanske i morgon, kanske om en månad, dem uppskattar det lilla. Alla människor ska enligt mig få chansen att vara lyckliga, om än bara för en dag.

För att man över huvud taget ska kunna hjälpa andra måste man själv må bra, det är vad jag tror. Afrikas befolkning hinner dö ut innan miljö-insatserna ger synbart resultat. Ska jag vara ärlig så tror jag ändå inte att dem hade brytt sig så mycket om det blev någon grad svalare eller någon procent bättre luft. I förhållande till det lidande som afrikas folk måste utstå utan mat så känns hela miljögrejen rätt fjollig.

Jag är inget geni och tror inte att jag är det heller. Detta var bara tankar, gillar ni inte dem så får ni väl börja tänka själva. En dag finns vi inte längre, den dagen kommer allt närmre så varför inte se till att göra folk som lever lyckliga. Om hundra år lär det vara för sent.

Klockan är snart två på natten och det känns
lustigt att det snart är över. Snart har man gått
ut gymnasiet. Jag har aldrig varit glad för skolan
och än mindre glad för alla prov.

Det är med en djup suck som - aldrig känns så djup när man har ont i halsen - jag kollar ut genom fönstret och konstaterar att i morgon kanske det är vitt på marken. Det var nämligen allt annat än varmt när jag cycklade till skolan igår. Jag har ingen riktigt bra anledning att skriva just nu, hatet inom mig bara växer, hatet mot allt och alla. Det blir så när man har tråkigt och ens ben helst skulle sprungit ett marathon eller varför inte broloppet (om det fortfarande funnits). Tro det eller ej men nu ska jag göra lite läxa. Bilden av en stor ansamling folk som bokstavligen tappar hakorna passerar i min hjärna och för en stund känns natten till och med lite rolig.

John Lennon känner alla till men mina känslor när jag hör hans låt Imagine är det få som bryr sig om. Med tanke på det lilla antalet människor som komenterar min blogg så förvånar det mig att jag inte lagt av med bloggandet. Kanske borde jag aldrig börjat skriva blogg, det kanske var en idiotisk sak.

Folk kanske tar illa upp?

Jag ska vara ärlig, jag bryr mig inte. Hade ni tagit illa vid er så hade ni självklart sagt det till mig. Nu ljög jag en aning då jag misstänker att folk är rädda för att säga saker till mig. Har man otur så kommer jag med en stor hammare och slår ner den som öppnar käften. För att förebygga den dag då ni inte ens kan se mig i ögonen så klargör jag nu att hotet ska tas med en smula ironi.
Imagine frambringar skuldkänslor. Skuldkänslor för allt jag gör, allt jag tror att jag har gjort och även för det som blev fel först efter jag ångrat det. Jag vill inte kalla det för ångest för i så fall skulle jag haft kronisk ångest vilket vore en tragedi för dem stackars människor som stöttar mig i vått och torrt. Samtidigt hade det varit lite ut av nattens ljus för vad jag vet så är skadeglädje den enda sanna glädjen.

Jag borde sova nu men den som sa att sömn gör en piggare var antagligen rätt trött själv. Sover man för mycket och då antagligen gott - då vill den smarte sova vidare. Än sjukare blir det när man inte orkar sova - det fenomenet har jag ingen lösning på. En fågel viskar i mitt öra att det kan vara nattens ljus som blåstes ut. Det är svårt att se i mörker om man inte är en katt. Hur korkad jag än verkar så tror jag inte att katter kan läsa och således var meningen om hundens byte onödig.
Ett gott tecken på att man ska avsluta nattens blogg är när onödiga meningar börjar dyka upp lite "hipp som happ". Med det sagt var allt sagt och det som inte är sagt återstår att säga men att säga det som inte är sagt vore som att utrota alla myror för att sedan påstå att dem är ett hot.

Nedan förljer de ord jag länge velat få ur mig
men aldrig haft ork eller lust att skriva ner.
Mitt hat mot människans största fiende kärleken,
mitt hat mot den idiot som kom på denna sjukdom.

Jag är säkert inte ensam om att det har pirrat i magen när jag sett en person. Känslan av att vara kär är svår att beskriva, trots det vet alla hur det känns. Kärlek har till och börja med enligt mig inte ett dugg med utseende att göra, inte heller tror jag på någon så kallad "romans". Kallar man ett förhållande för en "romans" så har man indirekt bortsett från vad äkta kärlek är. Kärlek är ingen lek, vilket man lite vitsigt skulle kunna tro på ordet och det är framför allt ingen kär lek.
Det farligaste man kan göra är att bli kär i en av sina finaste vänner. Den som inte har hört uttrycket "kärlek dödar vänskap" har aldrig varit kär och bör nog hålla sig borta från kärlek då personen i fråga antagligen aldrig har haft tur och förmdligen inte kommer få det heller.

En vän ska man enligt mig kunna lita på, snacka om nästan vad som helst med, ringa mitt i natten utan att helvetet brakar loss. Blir man kär i sin "finaste" vän så tar man risken att förlora den lika snabbt igen. Håller det inte mellan två personer så förlorar man direkt respekten för vännen och vågar aldrig mer lita på den på samma sätt igen. Ibland kan det till och med gå så långt att man säger upp kontakten. Detta är kärlekens hämnd för att man var lycklig den korta stund ens förhållande höll. Inte nog med att man nu tappat tron på kärleken, man får även ett helvete med att lita på sin före detta "finaste" vän. Då har jag ändå glömt nämna det värsta - svartsjukan. Ett fenomen utan dess like. Har man riktig otur kan det bli en livslång tvist, allt för att hämnas den lycka man känner innerst inne. Svartsjuka kan visa sig på en mängd olika sätt men oftast börjar det med att en oönskad person dyker upp i ens väg.

Vad gör man?

I kärlekens hetta - vad som helst för att bli av med detta otroligt farliga monster. Tanken på att han/hon kanske försöker ta den man älskar från en ligger som ett åskmoln i bakhuvudet. Det man inte tänker på när man är svartsjuk är att svartsjukan i sig kan ställa till mer problem än det där monstret som egentligen kanske är ens största hjälte. Vad jag menar är att den person som sätts på åskådarläktaren när två tjurrar löper amok tröttnar rätt snabbt på både vänskap och kärlek.
Man måste - hur svårt det än är - någon gång inse att den person, det så kallade monstret även kan vara ens största hjälte. Jag brukar inte rangordna vänner men innserst inne tror jag att vi alla gör det automatiskt. Utan den där absolut finaste vännen - som man kan snacka om allt med - går livet under. Monstret som jag valt att kalla personen kan även vara ens kärleks "finaste" vän. Du bör med andra ord vara tacksam för att han/hon finns, för det sista du vill är väl att din kärlek bryter samman.

Jag är ingen ängel, inget litet underbarn som gör allt rätt - även om vissa verkar tro det. Svartsjuka har även drabbat mig och jag kan bara beklaga dem dumma saker jag har sagt och gjort. Det finns inte mer att göra än att gå vidare och försöka glömma det som varit, försöka se monstret som ens hjälte och le stort. Mitt liv har inte varit lätt och jag försöker inte bortförklara allt dumt jag gjort. Jag står för mina handlingar hur mycket jag än ångrar vissa. Dock måste även den mest irriterade människa förstå att en svartsjuk person inte har någon kontroll över sig själv. Kärlekens hämnd är ljuv.

Kloka klocka koka kaffe, kära kaffe kom.

Ibland känns livet väldigt meningslöst.
I all sin ensamhet sitter man och stirrar in i väggen.
Tänker att nu har jag "bara" ungefär åttio år kvar.
Kanske borde jag göra dem sista åren till de bästa..
men inte i det här livet.

Jag vet inte hur man ska beskriva känslan av något obefintligt, något tomt, något som inte tycks existera. Den bästa beskrivning jag kommer på är drömmen. Solen lyser in genom ditt fönster, det är lördag morgon, du har inte sovit så bra på länge. Precis innan du vaknar ska du - i din dröm - sträcka dig efter en kanelsnäcka men du får inte tag på den. Du försöker gång på gång och börjar nu bli irriterad och din arm känns allt tyngre, då vaknar du.
Den känslan är ungefär lika obehaglig som tanken på att livet knappt har någon mening. Att Gud skulle finnas eller existera är för mig bara ett rykte, en myt - kanske finns han/hon men än är jag inte övertygad, därmed är inte Gud min anledning att leva. Djävulen kan jag härmed inte säga att jag tror på eller lever för - Gud utan djävulen vore som en människa utan hjärna. Vissa saker hör bara ihop. Jag skulle kunna dra upp en rad olika typexempel på saker som betyder mycket för en stor del av befolkningen men det orkar jag inte göra.

Det som får mig att inte avsluta hemskheterna, trycka på "stäng av" är naturligtvis dels det faktum att det aldrig har funnits en knapp att trycka på för att ta sitt liv. Den riktiga anledningen är något som har en mening, något som det ligger en tanke bakom. Jag pratar om musiken. Hur länge har inte musiken funnits?
Musik är för mig - i praktiken - ett antal olika ljud i en eller flera fasta takter/rytmer. Detta innebär att man i princip skulle kunna säga att musiken fanns innan den fick ett namn. Jag vet inte hur tacksam jag är för det men tacksam är jag. För mig har musiken alltid varit det som betytt mest för mig. När ens vänner sviker, när ens familj glömt en, när man sitter djupt i skiten då finns den där. Det kan vara allt från Jazz, Pop och Hip-Hop till Rock och Metal, gengrar i sig har inget värde för tillfället. Vad jag menar är att musiken har ett budskap oavsett hur lite man gillar det ytliga - det örat kan uppfattar.

För två år sedan blev jag "dumpad" av en tjej - min första flickvän om man nu vill räkna henne som det. Personligen skulle jag inte göra det under de omständigheter som rådde då. Nog om det.
Tiden efter var jag väldigt deppig och ville knappt stiga upp ur min säng. Hade det inte varit för att jag var så jävla tvungen att få betyg i grundskolan så hade jag sovit vidare. Efter en dryg dag i skolan kom man hem, tyngd av alla läxor och arbeten man ofta fick i nian. Direkt gick jag upp på mitt rum, stängde dörren bakom mig och satte mig framför datorn. Nej, jag är ingen datornörd, det var musiken jag ville åt. I det här fallet Slayer. Deras texter handlar mest om Gud och djävulen men även kärlek och livet. Hela eftermiddagar och kvällar satt jag och lyssnade på en och samma skiva om och om igen. jag tror att jag hann komma upp i ungefär femtio spelningar på en vecka.
Sedan hittade jag Monster Magnet bland morsans skivsamling. Jag gjorde samma sak med dem, jag har inte tröttnat på varken Slayer eller Monster Magnet - dem betyder för mycket.

Jag kan sitta i timmar än idag och tänka på hur livet hade varit utan musik. Om jag ens hade levt vill säga. I dagens samhälle förekommer det dock tyvärr fördomar och vissa musikstilar tar då inte ut sin rätt. Det kvittar vilken musiktstil man gillar eller vilket band man älskar. Det finns inga normer för vad bra eller dålig musik är. Musiken är högst personlig och man måste lära känna sin musik. Lära känna skaparen bakom musiken, få en relation till den för att sedan kunna utnyttja musiken i krislägen.
Lyssnade du till exempel på Håkan Hällström första gången du hade sex så är det svårt att inte tänka på sex när du sedan hör Hällström igen. Om din föräldrar lyssnade mycket på The Beatles när du var liten är det svårt att inte gilla dem nu när du är stor.
Det som betyder mycket för någon annan kan man aldrig ta ifrån den. Du betyder till exempel väldigt mycket för dina föräldrar, kanske är det därför det är så svårt att ta sitt liv. Innerst inne vill man inte såra någon men på utsidan framstår man som världens största egoist bara man nämner självmord.

Nu ska jag vara en duktig pojke och krypa till sängs. I morgon ska klassen nämligen till Arkivmuséet och bli uttråkade av det ointressanta dem har att visa. Jag kommer vakna med en tanke i huvudet - "jag vill sova längre". Ni får som sagt ursäkta mina långa texter. Jag hoppas att ni njuter i alla fall lite av att få ta del av mitt liv. Godnatt och gott nytt år, för att inte tala om gula kycklingar.